Det sista stoppet

BIO. ROAD MOVIE. Storbritannien/Förenade Arabemiraten, 2021. The Last Bus. Regi: Gilles MacKinnon. Med: Timothy Spall, Phyllis Logan. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.28.

Gilles MacKinnon är en av många bruksregissörer som aldrig gjort sig känd för någon kassasuccé att tala om. I hemlandet har han, ständigt på låg budget, växlat mellan tv och film med gedigna vardagsdramer som ligistskildringen Small Faces (1995) och polisserien Brottet och straffet (Trial & Retribution, 1997–2009). Hans senaste långfilm, Det sista stoppet, är typisk för den lågmält realistiska stil han arbetat med sedan debuten för snart fyrtio år sedan.

Filmen är kort. Skådespelarinsatserna chosefria. Handlingen enkel som en folkvisa.

Den berättar om nittioårige andravärldskrigsveteranen Toms (Timothy Spall, även filmens producent) 135 mil långa bussresa från John O’Groats på Skottlands nordspets till Lands End där Storbritannien slutar i sydväst. Anledningen – berättad i inklippta återblickar – är att hans fru Mary (Phyllis Logan) dött just som de skulle resa tillbaka till platsen där de bodde som nygifta. Tills en familjetragedi fick dem att bokstavligen fly så långt bort som möjligt. (Yttre Hebriderna eller Falklandsöarna hade varit längre bort men komplicerat bussresan.)

Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att lista ut varför paret bröt upp 70 år tidigare eller hur filmens slutar. Eller föreställa sig mycket av det som händer Tom däremellan. Han träffar på skitstövlar (en rasist, en paragrafryttare till busskonduktör) men främst möter han människors godhet där han minst väntar det. Ett medelålders par räddar honom i nöden till sitt hem. Ukrainska hantverkare bjuder honom på födelsedagsfest. Han får några trevliga pratstunder med gammal som ung i busskurerna längs vägen.

Filmen balanserar oavbrutet vid sentimentalitetens avgrundsrand. Och tippar slutligen över i jolmig snyftare när Tom mot slutet av filmen möts av en applåderande folksamling efter att han blivit en folkhjälte på sociala medier. Men det är något med scenerna om medmänsklig rättskänsla, värme och solidaritet mitt i vardagen som griper tag i en tid av iskall, högerideologisk misantropi och skit-i-andra-individualism.

Idag är det som om vi ständigt måste påminna oss om att det inte bor en pedofil, seriemördare eller terrorist bakom varje köksgardin. Eller inom oss själva. Kanske kan den här lättsmälta kortfilmen i långfilmsformat med enmansshowen Spall som fryntlig mysgubbe under sin stiff-upper-lip-mask bidra med ett sockrat motgift.

© Michael Tapper, 2023. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2023-12-25.