Men in Black 3 – Michael Tapper

USA 2012. Regi: Barry Sonnenfeld. Skådespelare: Will Smith, Tommy Lee Jones, Emma Thompson, Josh Brolin, Alice Eve. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.46.

MiB-filmerna 1 och 2 bestod av en rad ojämna sketcher som bara nödtorftigt blev sammanhängande berättelser. Men trean – i överflödig 3D, förstås – är ännu lösare i köttet. Enligt amerikansk branschpress startades inspelningen utan att författaren Etan Cohen (Tropic Thunder) hade lämnat ett färdigt manus och avbröts för blixtinkallad hjälp från bland andra actionspecialisten David Koepp (Mission: Impossible). Lappverket syns bara alltför tydligt i den färdiga filmen.

Tidigare handlingstrådar, som agent K:s (Tommy Lee Jones) återförening med sitt livs kärlek, och rollfigurer, som den talande agenthunden Frank (han skymtar dock på två affischer) lämnas därhän. Endast chefen Z:s frånvaro på grund av att skådespelaren Rip Torn avböjde medverkan förklaras med en minnesceremoni. Scenen är ett av filmens roligaste inslag, där efterträdaren O (Emma Thompson) får ett sällsynt tillfälle att lysa.

Huvudintrigen är en rutinmässig tidsparadox, i vilken agent J (Will Smith) tvingas resa tillbaka till 1969 för att rädda den unge K (Josh Brolin i klockren imitation av Jones) och därmed världen. Frossandet i sextiotalets tidsanda och teknologi är småputtrigt roligt men blommar aldrig ut i det anarkistiska vansinne som filmen skriker efter. Det gäller överlag i filmen, inte minst i relationen mellan agenterna.

Faktiskt är skurken Boris the Animal (Jemaine Clement från Flight of the Conchords) den man minns bäst. En intergalaktisk Hells Angel med brittisk accent, tillika tänder, och en futtig småskurenhet mitt i storhetsvansinnet som än en gång bekräftar att utomjordingarna är en narrspegel av mänskligheten.