RoboCop – Michael Tapper

USA 1987. Regi Paul Verhoeven Manus Edward Neumeier, Michael Miner Foto Jost Vacano, Peter Conn (video) Visuella effekter Peter Kuran, Visual Concepts Engineering, Praxis Film Works, Ute Leonard (optiska effekter) Klipp Frank J. Urioste Scenografi William Sandell Musik Basil Poledouris, Specialeffekter Rob Bottin (RoboCop, make-up), Phil Tippett (ED 209), Rocco Gioffre (matte), Dave Martin, Bill Purcell, Keith Richins, Lawience Aeschlmann, Reklamfilm för 6000 SUX The Chiodo Bros. Med Paul Weller Murphy/RoboCop Nancy Allen Lewis Daniel O’Herlihy styrelseordföranden i Omni Consumer Products Ronny Cox Dick Jones KurtWood Smith Clarence Boddicker Miguel Ferrer Robert Morton. Producent Arne Schmidt för Orion. Längd 1.42. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-09-25.

Västerngenren har i studier som Will Wrights Sixguns and Society analyserats på ett fruktbart sätt med hjälp av sociologiska och socialantropologiska modeller. De visar på ett övertygande sätt hur regissörerna och manusförfattarna inte arbetar med historiska rekonstruktioner av gångna tidsepoker utan snarare utgår från den sociala och politiska utvecklingen i samtiden. Samma synsätt kan man anlägga på science fiction-genren; framtiden händer idag.

I science fiction innan 1900-talet dominerar utopin, tron på att bättre tillstånd för världen och dess invånare väntar bakom hörnet. Under kolonialtiden växer dock dagens mer pessimistiska, dystopiska tendens fram och blir dominerande efter H.G. Wells stilbildande roman Världarnas krig (War of the Worlds, 1897). Inte ens Ronald Reagans nyliberala kickstart för kapitalismens kanske sista tid i förgyllt självbedrägeri på 1980-talet har förändrat detta. Tvärtom har reaganismen snarare eldat på dystopin i sin mest nattsvart satiriska form.

Teknologin är i genren något som inte längre omfattas av begrepp som gott och ont. I filmer som The Terminator (1984) har den blivit en automaton som går för egen, nihilistisk maskin —utvecklar nya maskiner som utvecklar nya maskiner — för att förstöra människan, fiende till allt liv på jorden, inklusive sig själv. I RoboCop är det den kapitalistiska samhällsmaskinen som går på nyliberal autopilot och dess invånare med den. Pengar, konsumism, girighet, narcissistiska kickar genomsyrar samhället på alla fysiska och mentala nivåer.

Där föregångare i genren som Westworld (1973), Alien (1979) och BLADE RUNNER (1982) nöjt sig med vaga skisser om människan i avhumaniseringens tid, målar cyberpunkfilmen RoboCop en gräll graffitimardröm av våra värsta farhågor. Filmen utspelas i en nära framtid i industrimetropolen Detroit, USA. Privatiseringen av den offentliga sektorn förefaller ha förverkligats till den grad att det råder en post-korporativism. Det är inte längre frågan om en sammansmältning av staten och kapitalet, utan om ett helt nytt slags världsordning där kapitalet slukat staten.

I företagsledningarnas monumentala elfenbenstorn pågår ett maktspel inom styrande eliten som påminner om kremlologernas rapporter från Sovjetunionen. Eller varför inte antikens Rom? Det totalitära maktsystemet är detsamma, endast förpackningen är ny. RoboCops variation på 1984 stavas inte kommunism, utan konsumism.

Men snarare än gråmelerat allvar är filmen ett satiriskt fyrverkeri, där en ström av metafilmiska avbrott i handlingen — nyhetsinslag, reklamfilm, tv-shower — hela tiden bryter in för att kommentera händelserna och med satiriskt eftertryck trycka upp den perversa (sam)tidsandan i ansiktet på publiken: Välkommen till Reaganland. Här är livet billigt. Bokstavligen. Kärlek, samvete, skuld och medkänsla är bara kommunistiskt hokus-pokus. Allt kan viftas bort med en dollar och ett hånflabb.

De så kallade nyhetssändningarna på tv träffar mitt i prick med sina ”ironiskt” skämtsamma rapporteringar om krig, katastrofer, miljöförstörelser och mord. Ingenting berör, allt är underhållning. Och bäst av allt är människoförnedring. Profetiskt?

Titelfiguren RoboCop är en mekanisk upplaga av åttiotalets übermenschmode, en teknologisk perfektion av dagens schwarzeneggrar och stallonar. Ändå lyckas regissören Paul Verhoeven och huvudrollsinnehavaren Paul Weller vända denna frånstötande robotpolis till filmens högst mänsklige hjälte. Kanske ligger hemligheten i att Wellers naive snut Murphy blir till ett slags messiasgestalt som dör, återuppstår som gudalik mördarmaskin, dör igen och till slut föds på nytt som människa — kanske mer levande än tidigare av sina erfarenheter. Slutbilden är emellertid ambivalent, då det ser ut som Murphy/RoboCop återinträder i storföretaget Omni Consumer Products tjänst.

Verhoevens film kombinerar på ett effektfullt sätt amerikansk och europeisk berättartradition i sitt serietidningsinspirerade berättande. Som actionregissör har han en bit kvar till mästare som Sam Peckinpah, och när det gäller kvinnoporträttet av bifigurer som Murphys kollega Lewis (Nancy Allen) ligger han långt efter föregångare som Howard Hawks. Annars är kvaliteterna på denna film, som började som en typisk actionrulle i B-klassen, slående — från Edward Neumeiers intelligenta och mångbottnade manus till Rob Bottins fantasieggande design av titelfiguren och Paul Wellers uttrycksfulla kroppsspråk.

Avslutningsvis förtjänar också den nye filmmusikkompositören Basil Poledouris bidrag att lyftas fram. I stället för att bara lägga den för genren så typiska syntmattan över bilderna har han gjort ett nyanserat och rikt symfoniskt verk som samspelar ypperligt med bilderna. Här finns både ett satiriskt drag i pompöst wagnerianska crescendon men också stunder av drabbande tragiskt patos som passar väl för denna berättelse i traditionen från Mary Shellys Frankenstein (1818).