Forbidden Planet – Michael Tapper

USA 1956. Förbjuden värld. Regi Fred McLeod Wilcox Manus Cyril Hume Förlaga Story baserad på William Shakespeares pjäs Stormen (The Tempest, 1610–11) Titel ”Forbidden Planet” Författare Irving Block, Allen Adler Foto George Folsey Klipp Ferris Webster Scenografi Cedric Gibbons, Arthur Lonergan Musik Louis och Bebe Barron Visuella effekter A. Arnold Gillespie, Warren Newcombe, lrving G. Reis, Joshua Meador. Med Walter Pidgeon Dr. Morbius Anne Francis Alta Morbius Leslie Nielsen kommendör Adams Warren Stevens löjtnant ”Doc” Ostrow Jack Kelly löjtnant Farman Richard Anderson Quinn Earl Holiman kocken Robby the Robot Robby the Robot. Producent Nicholas Nayfack för MGM. Längd 1.38. Visad på Lunds Studenters Filmstudio 1988-07-07 och våren 1991.

Forbidden Planet är en av filmhistoriens mest omdiskuterade science fiction-klassiker. Filmen var en för den tiden ovanligt påkostad film i genren, mycket på grund av att den lånade konstnärlig status genom att överföra William Shakespeares drama Stormen (The Tempest, 1611–12) till en rymdfararvärld år 2200. Den blev ingen större framgång i sin samtid. Först senare, i ljuset av genrens utveckling, har den uppvärderats.

Idag har den, likt Don Siegels Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller) från samma år, fått både klassiker- och kultstatus. Det senare är resultatet av att filmen ställer fram de freudianska tolkningsmöjligheterna av Stormen i förgrunden. Man kan helt enkelt inte missa den sexualneurotiska undertexten.

I tidskriften Cinefantastique (spring 1979) berättar artikelförfattarna Fredrick S. Clarke och Steve Rubin om hur författarna till det första manusutkastet, Robert Block och Allen Adler, transformerade rollpersonerna i Shakespeares förlaga. Vetenskapsmannen Dr. Morbius motsvarar Prospero, Miranda har blivit Alta, Robby the Robot är framtidens Ariel, rymdfararna som anländer med farkosten C-57D är de italienska ädlingarna och planeten Altair-4 är naturligtvis filmens paradisiska övärld, en Edens Lustgård i ett kosmos som exploaterats kommersiellt av den multigalaktiska kapitalismen. Rymdbesättningen är utsända av rymdhandelsbolaget United Plants för att undsätta en 20 år tidigare utsänd rymdkoloni (jämför med storyn i ALIENS, 1986).

Men intressantast är Blocks och Allens motsvarighet till dramats Caliban. De väljer här att göra den freudianska symboliken bokstavlig när handlingens monster förklaras som en manifestation av Dr. Morbius omedvetna drifter i Detet (engelska: the Id), de ostrukturerade primära drifterna vi alla bär på enligt Freud. Clarke och Rubin skriver:

For the Id monster, Block also dipped into Freudian psychology, then in vogue with the general public. ”The idea of a bug-eyed monster is a pretty childish illusion”, says Block, explaining the choice. ”But there are real monsters and demons that exist within us that we know nothing about. We’re capable of doing the most horrendous things and we’re often shocked at the truism.”

Mot filmens slut berättas det också om hur planeten Altair-4s försvunna urinvånare, Krell-folket, gått under. Med hjälp av en hjärnförstärkare (brain-booster) ökade de sin intelligens till en supernivå. Därmed vidgades också gapet mellan överjagets kontrollmekanism och de omedvetna drifterna i Detet, vars monster nu släpptes lös från repressionens bojor.

Dramats gestaltning av denna psykoanalytiska metaforik är märkligt lik de scenarier vi vant oss vid sf- och skräckfilmerna under 1970- och 80-talen, kanske allra tydligast iscensatt i David Cronenbergs filmer. Det var också under 1970-talets framväxande undergroundrörelse för kultfilm som Forbidden Planet lyftes fram som en förbisedd genreklassiker. Den inkluderades till exempel i Danny Pearys trendbibel Cult Movies och blir en referenspunkt för många unga regissörer i olika regissörers som John Carpenter. I hans slashersuccé ALLA HELGONS BLODIGA NATT (Halloween, 1978) visas den under skräcknatten på tv.

Forbidden Planet introducerade en ny typ av sf-hjälte – Robby the Robot – en fullskalig mekaniskt fungerande robot som byggdes enbart för filmen. Tillsammans med rymdskeppets kock svarar den för de enda komiska inslagen. Bland robotens talanger nämns att den kan 188 olika språk, laga mat, sy, göra blomsterarrangemang, köra en jeep och tillverka bourbon.

Precis som sina efterföljare R2D2 och C3PO i George Lucas Stjärnornas krig (Star Wars, 1977) följer den Asimovs tre robotiklagar och kan under inga omständigheter skada människor. Roboten Robby blev så populär att den året efter fick huvudrollen i en annan av producenten Nicholas Nayfacks sf-filmer, The Invisible Boy (S.O.S. rymdskepp, 1957).

Den väl tilltagna budgeten för Forbidden Planet gjorde att man fick råd till för den tiden sofistikerade visuella effekter och dekorer. Den gigantiska cyklorama-dekoren målar upp den paradisiska planetvärlden i gröna skyar och rosa jord, och skapar en sagoaktig stilisering som förstärker den psykoanalytiska symboliken.

Genomgående är filmen mycket spänningsladdad. Blandningen av skräck- och sagoelement skapar en förtätad, märklig atmosfär, som tillsammans med den originella Shakespeare-adaptionen och de innovativa visuella effekterna mer än väl väger upp inslagen av träaktiga skådespelarprestationer och tungfotad dialog.