Errol Morris genombrottsfilm varvar intervjuer med iscensatta rekonstruktioner av ett polismord i Texas 1976 till Philip Glass suggestiva musik. Resultatet är en fascinerande korsning av debattinlägg och nagelbitande thriller som blev en prisbelönt kritiker- och publiksuccé.
Egentligen var dokumentärfilmaren Errol Morris på jakt efter psykiatern James Grigson, känd som ”Dr. Death” eftersom denne ofelbart intygade för åklagare i mordrättegångar att den åtalade var en blodtörstig sociopat som måste dömas till döden. Av en slump engagerade han sig i fallet Randall Adams, dömd till döden 1976 i Dallas för polismord. Intervjuer med poliser, åklagare, advokater och vittnen varvas med rekonstruktioner av brottet, och den rättsskandal som rullas upp förskräcker.
Uppmärksamheten kring filmen medverkade till att den för mordet dödsdömde Randall Dale Adams blev fri, dock utan få något skadestånd av delstaten. Efter frisläppandet drog han sig undan offentligheten och hans död 2010 noterades inte i medierna förrän året efteråt. Men även om Morris hyllades för sin insats i en förbisedd rättsskandal fortsatte debatten länge efteråt om filmens hållning.
Skeptikerna såg den som ett postmodernt trixande med sanningsbegreppet, där tekniska bevis helt överskuggades av en Rashomon-inspirerad lek med sinsemellan motstridiga vittnesmål. Morris själv tog senare bestämt avstånd från den beteckningen på sin film och även från den postmoderna tankeströmningen som sådan. Beundrarna talade om Morris som en nyskapare inom dokumentärfilmen, och The Thin Blue Line räknas idag till genrens milstolpar.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-04-24.