I’m Gonna Git You Sucka’

USA 1988. Regi, manus Keenen Ivory Wayans Foto Tom Richmond Klipp Michael R. Miller Scenografi Melba Farquhar, Catherine Hardwicke Musik David Michael Frank. Med Keenen Ivory Wayans Jack Spade Bernie Casey John Siade Antonio Fargas Flyguy Steve James Kung Fu Joe Isaac Hayes Hammer Jim Brown Slammer Janet Du-Bois Ma Bell Dawn Lewis Cheryl John Vernon Mr. Big Clu Gulagher polisofficer Barker. Producent Peter McCarthy & Carl Graig för Ivory Way i samarbete med Raymond Katz Productions för United Artists. Längd 1.29. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1990-04-01.

Filmer av och för afroamerikaner är inget nytt fenomen i USA. Redan under stumfilmstiden gjorde sig Oscar Micheaux ett namn som pionjär för en politiskt och konstnärligt medveten filmtradition som idag går vidare med regissörer som Spike Lee och Carl Franklin. På 1960-talet fick den afroamerikanska filmen sitt genombrott även hos den vita publiken med så kallade blaxploitationfilmer (begreppet myntades av branschtidningen Variety). Det var genrefilmer med svarta hjältar och hjältinnor – poliser, deckare, hallickar, knarklangare, gangsterbossar, prostituerade – som oftast kämpade mot en vit övermakt.

Många av dem blev oerhört framgångsrika och möjliggjorde för regissörerna att gå vidare till mer riskfyllda projekt. Ett exempel är Gordon Parks, som slog igenom med den för musiken Oscarbelönade deckarfilmen Shaft (1971). Därmed öppnades checkhäftena för hans Leadbelly (1975, ej visad i Sverige), om blueskompositören och artisten med samma namn. Andra vände sig i protest bort från genrefilmerna och sökte även konstnärligt etablera en tradition väsensskild från den vita filmen, till exempel Melvin van Peebles med sin experimentella Sweet Sweetbacks Badassss Song (1971, ej visad i Sverige), en film som tematiserar rasismen och dess stereotypa föreställningar.

Ryggraden i den afroamerikanska filmen var dock blaxploitationfilmen, med sina självmedvetna lekar med just rasistiska karikatyrer – om än med omvända förtecken. Här fanns filmer av alla de typer, som västernfilmen Buck och Herrens högra hand (Buck and the Preacher, 1971) och skräckfilmen Blacula (1972), men populärast var actionbetonade kriminalfilmer i modern storstadsmiljö och gärna med inslag av kampsport. Estetiskt konservativa och ibland starkt sexistiska, vann de framförallt den unga manliga publikens hjärtan och lyckades, liksom jazz-, soul- och discomusiken, korsa den tidigare starkt markerade gränsen mot vit mainstreamkultur.

Den typiska handlingen vid tiden för genren, vars guldålder inträffade under åren 1970–76, kretsade kring en våldsskicklig svart man (gärna krigsveteran) eller kvinna (gärna anhörig till något brottsoffer) som mot alla odds slår tillbaka mot vit makt och förtryck. Bland opponenterna finns inte bara vita kapitalister, gangsterbossar, klanledare och snutar utan också deras svarta medlöpare och underhuggare. Kampen förs inte bara med våld utan också med stil. Våra hjältar och hjältinnor är helt enkelt coolare, vackrare, har snyggare kläder och kan posera snyggt i de slitna stadsmiljöerna.

Blaxploitationgenrens stilbildare anses Cotton Comes to Harlem (1970) vara, men det stora genombrottet kom året efteråt med ovannämnda Shaft. Andra berömda titlar är Massakern på 110:e gatan (Across 110th Street, 1972), Black Caesar (1973) och Truck Turner (1974). En del filmer blev mer kontroversiella än andra, särskilt bland afroamerikanska filmkritiker och kulturdebattörer. Det mest välkända exemplet är Superfly (1972), där hjälten är en hallick och knarklangare som kryssar kring i ghettot i limousine iförd vulgära pälskläder, dyra guldkedjor och specialtillverkade platådojor.

Efter några år blev emellertid genren sliten ner till sina tunnaste trådar för att dö ut mot slutet av 1970-talet. I dess ställe kom filmregissörer som Robert Townsend och Spike Lee, båda skolade i filmvetenskap på universitet och med ambitionen att anknyta till den europeiska konstfilmen. Under senare år har det emellertid dykt upp filmer som både parodierar och i någon mån försöker återuppväcka blaxploitationfilmens traditioner. En sådan är den hyfsat framgångsrika Action Jackson, en annan är Keenen Ivory Wayans metafilmiskt hårdskruvade I’m Gonna Git You Sucka’ (båda 1988).

Premisserna är en blåkopia på tidigare succéfilmer som Slaughter (1971) och introducerar Wayans själv som en hemvändande krigsveteran som hittar sin bror Junebug död efter en OG (= Over Gold, jämför med OD = Over Dose). Det är en farsot som medvetet och infernaliskt har spridits bland unga svarta män av maffiabossen Mr. Big och den korrumperade snuten Baker – spelade av hollywoodveteranerna John Vernon respektive Clu Gulagher. Jack söker hjälp från den militante Kalinga, ledare för PRA (People’s Revolutionary Army), men får kalla handen.

Då beslutar han sig för att samla sin egen armé av actionhjältar, som Jack Slade (Bernie Casey från Black Gunn, 1971), Flyguy (Antonio Fargas från Cleopatra Jones, 1973), Hammer (Isaac Hayes från Truck Turner), Slammer (Jim Brown från Slaughter) och Kung Fu Joe (Steve James från American Ninja 1-3,1986-88, ej visade i Sverige). Tyvärr saknas dock de största stjärnorna av dem alla, nämligen Richard Roundtree från Shaft och Ron O’Neal från Superfly.

De åldrade hjältarna visar sig dock mest vara farliga för sig själva när de ger sig i kast med fienden. När de försöker upprepa tidigare bravurnummer leder det mest till pinsamma magplask och svåra skador. Slade, Hammer och Slammer oskadliggörs av sina egna vapen medan Kung Fu Joe inte lyckas hantera 57 vita poliser på en och samma gång. Till slut är det upp till Jack Spade själv att klara skivan, om bara inte hans övermänskligt starka mamma hade lagt sig i hela tiden.

Keenen Ivory Wayans driver med det mesta, som det poänglösa sångnumret på nattklubben, de obligatoriska nakenscenerna på bordellerna, de ultravåldsamma konfrontationerna, hjältens längtan efter ett coolt musikaliskt ledmotiv och, förstås, det dåliga filmhantverket. Det sistnämnda blir mest påtagligt under ett slagsmål, där Spades mamma plötsligt ersätts av en vit man med mustasch i hennes kläder. Avslutningens triumf till filmens ledmotiv är en snygg parafras på Isaac Hayes och Curtis Mayfields titellåtar till Shaft respektive Superfly.