Bullhead – Michael Tapper

Belgien 2011. Rundskop. Regi: Michaël R. Roskam. Skådespelare: Matthias Schoenaerts, Joroen Perceval, Jeanne Dandoy, Barbara Sarafian. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.

Fucked for life. Så kan kontentan av huvudpersonen Jacky Vanmarsenilles livsfilosofi formuleras från öppningsmonologen till det tragiska självförgörande slutet. Hans frustration över sitt förstörda liv har en sexuell undertext, något som förklaras när hans mörka hemlighet avslöjas en bit in i filmen.

Matthias Schoenaerts gestaltar Jacky som en vandrande krutdurk av explosivt furiöst våld riktat mot hela världen. Hans vaggande steroidpumpade flintastek till kropp med huvudet sänkt i ständig stridsberedskap ser ut att i vilkens sekund som helst sprängas ut från kläderna som Hulken. Likheten med Belgian Blue-tjurarna på hans bondgård någonstans i Limburg i nordöstra Belgien och med de hormonmarinerade köttstycken som köps och säljs, steks och serveras i olika scener är mer än tydliga.

Vi är i Frankensteinland och Jacky är monstret. Kraftfull och likväl skyddslös och impotent. Ett barn i en vuxen mans kropp. I ett annat sammanhang kunde han ha varit en av Europas alla nazipopulistiska huliganer som i en överväldigande känsla av maktlöshet och brist på samhällsgemenskap flyr in i en karikatyrartad hypermaskulinitet av muskler och våld. De hunsade, marginaliserade, förkastade.

Karaktärsstudien av en man berövad ett vanligt liv, ett språk, en barndom är mästerligt iscensatt. I Schoenaerts fysiskt påträngande, hotfulla gestaltning introduceras Jacky som gangsterstereotyp när han utövar påtryckningar mot en skräckslagen grannbonde. Men snart får hans handlingar ett nytt sammanhang. Rollerna av förövare och offer kastas om, och vi börjar sympatisera med monstret även när han rasar som värst. Ja, kanske särskilt då.

Nicolas Karakatsanis filmfoto och Alain Dessauvages klippning fångar Jacky i närgångna, drömska, ibland hallucinatoriska bilder som uttrycker hans klaustrofobiska fångenskap i en förljugen kropp, en förljugen tillvaro. Vi bevittnar en lantlig film noir med livslögnen som det stora mörkret. Här finns till och med en femme fatale, om än i tarvligt vardaglig upplaga. Hade den begåvade långfilmsdebutanten Michaël Roskam koncentrerat sig på huvudberättelsen skulle Oscarnominerade Bullhead blivit en oomtvistad klassiker.

I stället styckas filmen sönder och förlorar sig i ett flertal oväsentliga och ibland tämligen korkade sidospår kring ”hormonmaffian” från västra Flandern som Jacky ska samarbeta med. Bland annat ägnas oproportionerligt mycket tid åt en rad knaskrångliga turer kring ett däcksbyte. Å andra sidan är porträttet av barndomsvännen Diederick (Jeroen Perceval) alltför outvecklat för att intressera.

Eftersom Diederick har en nyckelroll både i återblicken till barndomstraumat och i kriminalhärvan som blir Jackys undergång förtas något av tyngden i dramat. Den mest drabbande tragedin är den där både vi förstår alla rollgestalternas motiv och varför de inte kan handla annorlunda. Undantaget Jacky saknar man här en sådan resonansbotten.

Likaså undgår de ruvande motsättningarna mellan flamländare och fransktalande nog de flesta utanför Belgien. Här faller Roskam tillbaka på grovkorniga buskisstereotyper, vilket klingar falskt mot den sociala och psykologiska realism som omger den centrala personskildringen. Som helhet är emellertid Bullhead ett imponerande förstlingsverk från ett stort framtidslöfte.

3 x Belgiska monster

JCVD (2008)
The Muscles from Bruxelles, även känd som Jean-Claude Van Damme, återvänder hem för att tampas med personliga demoner och legenden om sig själv i hyllad fejkdokumentär.

Man Bites Dog (C’est arrivé prez de chez vous, 1992)
Satirisk fejdokumentär om seriemördare med showbiztalang som snart får filmteamet att börja assistera i verksamheten.

Daughters of Darkness (Les Lèvres rouges, 1971)
Vampyrgrevinna tar in på ödsligt hotell, betar av traktens jungfrur och börjar intresserar sig för ett ungt äkta par där mannen är en sadistisk skitstövel.