USA/Storbritannien/Tyskland 2014. Regi Laura Poitras Foto Kirsten Johnson, Katy Scoggin, Trevor Paglen Klipp Mathilde Bonnefoy Ljud Laura Poitras, Judy Karp Ljuddesign Frank Kruse Ljudmix Matthias Lempert Musik Nine Inch Nails. Med Edward Snowden, Glenn Greenwald, William Binney, Ewen Macaskill, Jacob Applebaum, Jeremy Scahill. Producenter Steven Soderbergh, Jeff Skoll, Diane Weyermann, David Menschel, Tom Quinn, Sheila Nevins Produktionsbolag Praxis Films tillsammans med Participant Media, HBO Documentary Films i samproduktion med Bertha Foundation Britdoc Circle, Channel 4, Norddeutscher Rundfunk, Bayischer Rundfunk för Radius-TWC. Speltid 1.53.
Hong Kong, maj–juni 2013. Efter en krypterad e-brevkorrespondens träffar dokumentärfilmaren och journalisten Laura Poitras före detta NSA-medarbetaren Edward Snowden på Mira Hotel i centrala Hong Kong. På plats finns också advokaten och krönikören Glenn Greenwald, något senare anländer även reportern och försvarsexperten Ewen MacAskill – båda vid tillfället anställda på The Guardian. Diskussionerna följer i stort materialet Greenwald senare publicerar i sin bok No Place to Hide.
Efter några dagars intervjuer börjar Greenwald och MacAskill i The Guardian och Poitras i Washington Post publicera intervjuerna med Snowden och en del av hans omfattande material på närmare en miljon dokument. Snart är det förstasidesstoff i alla dagstidningar, på radio och tv. USA skickar en begäran om utlämning till Hong Kongs myndigheter. Snowden inser att han börjar få ont om tid och tar hjälp av WikiLeaks för att köpa biljett till ett möjligt asylland.
I Brasilien ser vi Greenwald hålla presskonferenser och arbeta på dagstidningen O Globo. En före detta NSA-chef och tidigare visselblåsare, William Binney, träder fram till Snowdens försvar. På ett kontor sammanträder en grupp advokater för att samordna sina juridiska insatser för Snowden, vars fall de tagit sig an pro bono (= utan ersättning).
Snowdens val av färdväg till möjliga asylländer som Kuba, Ecuador eller Venzuela går via Ryssland, där han till en början fastnar i en dryg månad (39 dagar) på Moskvas flygplats eftersom hans pass dragits in under flygningen. Sedan får han temporär asyl, och flickvännen Lindsay Mills anländer till Moskva för att bo med honom. Poitras och Greenwald möter honom igen på sensommaren 2014 i centrala Moskva.
Känsliga delar av deras konversation görs via handskrivna sidor, på grund av avlyssningsrisken. Greenwald sammanfattar det aktuella läget för Snowden och avslöjar – på ett papper vi inte kan läsa – en ny visselblåsare. Av Snowdens ansiktsuttryck att döma rör det sig om en högt uppsatt person.
Citizenfour – titeln är hämtad från Snowdens kodnamn i kontakterna med Poitras och Greenwald – är en på alla sätt remarkabel film. Det är som om vi hade varit med när Daniel Ellsberg – som här tackas i eftertexterna – förberedde avslöjandet av Pentagonpapperen 1971 eller när Mark Felt alias Deep Throat hade sina hemliga möten med Bob Woodward inför Watergateskandalen 1973–74. Något liknande har vi aldrig sett tidigare. Därför är det särskilt märkligt att läsa några kritikers klagomål om att filmen aldrig blir riktigt spännande. Förstår de inte vad som utspelas framför deras ögon!
Ta till exempel en scen alldeles i filmens början. Ett brandlarm ljuder i korridoren utanför Snowdens hotellrum. Intervjun med Glenn Greenwald avbryts och Snowden börjar snegla mot rummets telefon. Den borde kanske kopplas ur, säger han eftertänksamt, eftersom den har en inbyggd mikrodator och därmed kan hackas utifrån. Telefonlurens mikrofon kan användas för avlyssning även när luren ligger i klykan.
Det som en gång var en profetia i 1970-talets konspirationsthrillrar har nu blivit verklighet och till och med vardagsmat. Som en rollfigur stigen ur en sådan film avslöjar Snowden också ingenting mindre än en världsomspännande konspiration långt mer fantastisk än vad man tidigare hade godtagit i fiktionens värld. Som alltid överträffar verkligheten dikten.
Snowden avslöjar sanningen bakom USA:s och deras allierades underrättelsetjänsters systematiska lögner om den globala avlyssningsoperationen i ”kriget mot terrorn”. Med hjälp av ett världsomspännande datornätverk och avancerad mjukvara övervakar man i princip all datorstyrd kommunikation idag, ner till minsta knapptryckning på en mobiltelefon. Utvecklingen går oerhört fort och blir allt mer sofistikerad. Då, när intervjun gjordes sommaren 2013, gick övervakningssystemen och operationerna under namn som PRISM, XKeyscore, Sentry Eagle och Stellar Wind. Idag heter de kanske något annat.
Det mest avancerade övervakningssystemet när Snowden hoppade av hette Tempora och användes av NSA:s brittiska syskonorganisation GCHQ. Snowden beskriver hur Tempora inte bara samlade in och bearbetade metadata (tid, plats, avsändarens och mottagarens identiteter med mera) från kommunikationen på internet utan även övervakade telenäten på samma sätt. Men man nöjde sig inte med metadata utan inkluderade även innehållet, alltså just det som man i offentliga utfrågningar sade sig inte göra eftersom det skulle strida mot grundlagen och i USA:s fall mot konstitutionen.
En aspekt som Snowden oroar sig för i filmen och som delvis besannats är försöken från den amerikanska regeringen, deras allierade och den i västvärlden dominerande högerpressen att styra intresset bort från själva sakfrågorna om den rättsvidriga övervakningsverksamheten för att istället diskutera hans person. Bara det faktum att han eftersöktes som anklagad för spionage antydde en osund brist på patriotism, kanske rent av att någon är skruv lös. Flera av de genomgående mycket positiva amerikanska och brittiska recensionerna såg sig därför nödgade att ta med något stycke där man noterade hur samlad, lugn och rationell Snowden är i filmen.
För att ge ett perspektiv på hans situation låter filmen oss möta tidigare NSA-visselblåsaren William Binney, ansedd som en av de främsta analytikerna i den amerikanska underrättelsehistorien. Redan året efter attacken mot World Trade Center den elfte september och de extraordinära, konstitutionsvidriga instruktioner om avlyssning och övervakning som NSA fick av George W. Bushs regering valde han att kritisera detta i medierna.
Den då pensionerade Binney avslöjade ingenting om de rent tekniska detaljerna i övervakningen och friades också efter förhör från alla misstankar om lagbrott. Trots det utsattes han för trakasserier. Hans eget säkerhetsföretag drevs i konkurs efter att NSA utövat påtryckningar på hans uppdragsgivare, och i juni 2007 trängde man sig in med vapen i hans hem för att göra en husundersökning. Binneys försök att få kompensation för sin förstörda ekonomi varade i flera år.
Och då talar vi om någon som bara kom lite på kant med NSA. Fallet Snowden ska nog snarare jämföra med WikiLeaks-källan Bradley/Chelsea Manning, vars förnedrande behandling med ständiga kroppsvisiteringar, avklädningar och tortyrliknande förhör ger en försmak av det som väntar Snowden om man lyckas arrestera honom. Det handlar om att göra dem till avskräckande exempel för alla kritiska röster inom försvarsmakten och underrättelsetjänsten.
Den som ser dragen av en totalitär världsordning avteckna sig under den demokratiska polityren på den amerikanska maktordningen kan också begrunda arbetssituationerna för journalisterna kring Snowden. Både amerikanen Laura Poitras och brittiske medborgaren Sarah Harrison, WikiLeaks-redaktören som hjälpte Snowden ta sig ut ur Hong Kong, har valt att bosätta sig i Berlin. Amerikanen Glenn Greenwald bor i Brasilien. Varför? Jo det får vi en glimt av när en av Greenwalds brasilianska medarbetare tas in på förhör i London och man söker igenom dennes packning i jakten på namnuppgifter om källor.
Samma rättsförakt demonstrerade man när Bolivias president Evo Morales officiella flygplan, i strid mot alla internationella avtal och diplomatisk praxis, nekades tvingades ner och genomsöktes i Österrike efter Morales statsbesök i Ryssland i juli 2013. Motivet var förstås att USA misstänkte Morales för att försöka smuggla ut Snowden och ge honom asyl.
Det ger också en fingervisning om varför det bara är ett fåtal länder som öppnat för att ge Snowden politisk asyl, trots att han kan vänta dödsstraff i sitt hemland. Inte ett europeiskt land utanför Ryssland har gjort något som helst för hans sak. Storbritannien och Frankrike är två länder som i det förflutna har välkomnat åtskilliga prominenta dissidenter, många av dem högst tvivelaktiga, till exempel den iranske ayatollan Ruhollah Khomeini. Men just i fallet Edward Snowden stänger man både käften och dörrarna.
Inte ens Sverige, ett land som under många år varit tillflyktsorten för politiskt oppositionella som inte funnit fristad någon annanstans, har ens andats en stavelse i frågan, långt mindre gjort något konkret. Det är en skam för demokratin. Möjligen blir ämnet föremål för Laura Poitras nästkommande film.
I Citizenfour koncentrerar hon sig emellertid på de stora dragen i det Snowden avslöjar och bara i förbigående på hans person och öde. Kamerastilen är enkel och syftar främst till att skapa närhet till den utsatte Snowden och avläsa uppriktigheten i hans svåra beslut. Ibland är kompositionen lite väl skev och direkt ful, då och då med direkt störande in- och utzoomningar.
Det som i stället skapar den förtätade thrillerstämningen är Mathilde Bonnefoys precisa klippning och Frank Kruses ljuddesign. Scenen med brandlarmet är ett bra exempel, liksom scenerna då Snowden stannar upp och begrundar de personliga konsekvenserna av sina handlingar. Här understryker den subtilt varierade klippningsrytmen med dröjande tagningar och det dämpade suset av hotellrummets ventilation hans fångenskap. Alldeles oavsett om han spärras in bakom lås och bom i USA eller tvingas leva i exil.
Snowden är dömd att leva i ovisshet vid sidan av den övriga mänsklighetens vardag, och hotellrummet mitt i en av världens mest tättbefolkade städer är hans första isoleringscell. Därute pågår livet för fullt, något han för resten av livet bara kan känna en vag aning av. Priset för moralisk integritet i en värld som devalverat sådana värden.
Även om Snowden undviker att spela på sina personliga motiv får vi ändå en ganska god uppfattning om dem i hans anekdoter om vardagen på NSA. Där kan man till exempel koppla av vid datorn genom att i direktsändning följa någon av alla de tusentals drönare som används i övervakningen av särskilt misstänkta. Övervakning som privat nöje, bara det säger åtskilligt om den sjuka anda som odlas på världens största underrättelsetjänst.
Sammantaget ger Snowden oss bilden av ett övervakningssystem skräddarsytt för ett globalt totalitärt styre: ”Vi bygger det största vapnet för förtryck någonsin i mänsklighetens historia”, säger han. Och som om han anar att alla vi som saknar insyn i denna slutna värld kan tycka det låter alltför fantastiskt och betonar han därför att ”det är inte science fiction, det händer just nu”. För mig är det filmhistoriens mest skrämmande replik någonsin. Alla genrer inräknade.
© Michael Tapper, 2015. Endast på hemsidan michaeltapper.se 2015-03-30. Omarbetad till recension i Sydsvenska Dagbladet 2015-04-24.
3 x Laura Poitras
My Country, My Country (2006). Filmen om USA:s ockupation av Irak som gjorde att regissören hamnade på Department of Homeland Securitys lista över hot mot rikets säkerhet. Den första filmen i trilogin om USA:s världsomspännande övervakning som avslutades med Citizenfour.
The Oath (2010). Del två i trilogin handlar om två män som är släkt med varandra och som arbetat nära Usama bin Laden. Filmen skildrar deras rättegångar efter USA:s invasion av Afghanistan och ger en bakgrund till varför de anslöt sig till al-Qaida.
1971 (2014). Laura Poitras producerade Johanna Hamiltons dokumentär om en undergroundgrupp som 1971 bröt sig in på ett FBI-kontor och stal alla dokument de kunde hitta för sedan läcka dem till pressen.
Läs Glenn Greenwald No Place to Hide: The NSA and the Surveillance State London: Hamish Hamilton, 2014.
Länk THE INTERCEPT. Nättidningen som Glenn Greenwald startade efter sin intervju med Edward Snowden.
