Jag älskar dig, jag älskar dig

Frankrike 1968. Je t’aime, je t’aime. Regi Alain Resnais Manus Jacques Sternberg Foto Jean Boffety Klipp Colette Leloup, Albert Jurgenson Scenografi Jaques Dugied, Auguste Pace Musik Krzysztof Penderecki, Jean-Claude Pelletier. Med Claude Rich Claude Ridder Olga Georges-Picot Catrine Anouk Ferjac Wiana Lust Van Doude Rouffers Dominique Rozan Dr. Hesserts. Producent Mag Badord för Parc-Film & Les Productions Fox-Europa. Längd 1.31. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1991-04-10.

Minnet och tiden är huvudtemat för så gott som samtliga filmer signerade Alain Resnais, men till skillnad från Hiroshima, min älskade (Hiroshima, mon amour, 1959), I fjol i Marienbad (L’Année dernière à Marienbad, 1961) eller Muriel (1963) använder Jag älskar dig, jag älskar dig en science fiction-inramning där en tidsmaskin för huvudpersonen tillbaka i det förflutna. Resnais har själv sagt att den serie tidsförflyttningar som sker i filmen inte skall betecknas som återblickar, flashbacks, utan som bokstavliga, fysiska repetitioner av det förgångna.

Huvudpersonen, Claude Ridder, ställer efter ett misslyckat självmordsförsök upp som experimentdjur i en utprovning av en tidsmaskin och reser tillbaka till olika händelser som ibland tycks triviala men som för honom fått en särskild – om än outtalad – signifikans. Mitt i denna ganska bittra och nedslående skildring av livet som en serie upprepningar gör emellertid Resnais något som förefaller vara en parodi på sin förkärlek för fragmenterade berättarstrukturer, där kronologin ideligen bryts upp av minnen och återblickar. Han låter tidsmaskinen hänga upp sig, och det får huvudpersonen att uppleva en episod i fel kronologi och dessutom fastna i en händelse likt en grammofonnålen på en hackig vinylskiva.

Jag älskar dig, jag älskar dig påbörjades som filmmanus av Resnais och Jacques Sternberg strax efter I fjol i Marienbad. Ett drygt 800 sidor långt manus om Claude Ridders liv samt utförliga bakgrundsbeskrivningar till de viktigare rollfigurerna i filmen blev underlaget för en film som endast berättas i korta episoder, bilder, fragment av händelser och upprepningar av ögonblick. Ur ledtrådarna ska åskådaren sedan försöka sätta ihop den sammanhängande helhet som Resnais och Sternberg utgått från in sitt arbete.

Mer än någon annan film är Jag älskar dig, jag älskar dig besläktad med Resnais’ vän Chris Markers kortfilm Terassen (La Jetée, 1963), även den en science fiction-berättelse om en man som genom ett experiment återupplever det förgångna. Likt Markers film möter huvudpersonen i Resnais’ film också sitt slutliga öde i dessa minnes/tidsresor – eller gör han det? Som vanligt i den europeiska konstfilmen från denna tid är avslutningen av berättelsen öppen för tolkningar.

Resnais säger sig eftersträva realism med sin speciella berättarteknik, men det är inte någon rigid, socialrealism som åsyftas utan en själens realism. Han vill därigenom skildra mänskliga medvetandets flöde av bilder, minnen, associationer, tolkningar, omtolkningar, sammanblandningar, tidsförskjutningar och mer eller mindre omedvetna urval av episoder som av den mänskliga erfarenheten och tidens gång fått en känsloladdad prägel.

Vad Resnais inte utvecklar i sina tidsresor är science fiction-problematiken med alternativa händelseutvecklingar och parallella universum av tider, som exempelvis i Robert Zemeckis’ Tillbaka till framtiden I–III (Back to the Future I–III, 1985/1989). Genom att inte ta tillvara de speciella premisser en science fiction-inramning möjliggör, utan istället bara låta det bli en tämligen överflödig utgångspunkt för sina sedvanliga tematiska och formmässiga konstruktioner, blir Resnais’ inhopp i genren därför inte riktigt lyckat.

I biografierna och monografierna över Resnais och hans verk har därför filmen fått ett blandat mottagande. Richard Roud avfärdar den i Cinema: a Critical Dictionary (1980) på grundval av det han ser som bristande skådespelarinsatser. Samma prestationer får däremot beröm av James Monaco i hans Alain Resnais (1978), där han bland annat skriver:

Je’taime, je t’aime is, quite simply, Resnais’s masterpiece of realistic montage. Audiences may be put off initially, but once they team the new idiom it becomes evident that the fictional character of Claude Ridder comes across clearer and sharper by several magnitudes simply because it is not encased in a conventional narrative. Je’taime, je t’aime has the revelatory force of a hyperbole portrait. Or a dream. And Ridder, despite the fact that he is a notably dull character (and not especially admirable) stays in the mind with a clarity unmatched by the characters in more traditional narratives. In a sense, this is a sort of cubist approach to film. The perceived narration is broken down into elements which are rearranged according to a different, and it is to be hoped, more revealing logic.