Jävla pojkar – Michael Tapper

Sverige 2012. Regi: Shaker K. Tahrer. Skådespelare: Elin Klinga, Marika Lagercrantz, Tom Ljungman, Jacob Nordenson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.21.

Irakiskfödde Shaker K. Tahrer är utbildad vid filmakademin i Göteborg. Han har fått ett par lokala kulturpris för sina arbeten med ungdomar i filmverkstäder, och det ligger nära till hands att se hans långfilmsdebut som ett resultat av den erfarenheten. Jävla pojkar handlar nämligen om unga män i kläm mellan idel känslostörda, självupptagna, hänsynslösa, skuldbeläggande och utnyttjande föräldrar.

Uppslaget är beundransvärt, men resultatet har blivit skralt. För det Short Cuts-inspirerade montaget av familjeinteriörer som ibland korsar varandras vägar blir till en serie stela tablåer av talande huvuden. Man skulle kunna plocka fram klyschan om filmad radioteater om inte också dialogen var så kantig. Filmen lider en akut brist på liv som inte bara är en avsiktlig symbolik.

Det blir ofta både vagt och övertydligt på en gång. Som i inslaget med adoptivbarnet och teaterstudenten Björn, som drabbas av en förödande identitetskris när föräldrarna plötsligt ska skiljas. Samtidigt med den plumpt existentiella scenmonologen om ”att leva eller att inte leva, det är den eviga jävla frågan” står det klart att vi inte alls lärt känna Björn och därför inte kan relatera hans diffust tecknade livssmärta.

Motsvarande gäller också för de andra rollfigurerna. Schabloner ersätter psykologiska porträtt, inklusive den tröttsamma klichén om psykiatern som knäppare än sina patienter.