USA 2012. 
Mirror mirror. Regi: Tarsem Singh. Skådespelare: Lily Collins, Julia Roberts, Armie Hammer, Nathan Lane. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.46.
Det har gjorts många många Snövitfilmer både före och efter Disneys animerade milstople från 1937. Skräckfilmsinspirerade Snow White: A Tale of Terror (1997) med en elak Sigourney Weaver var en originell variation, liksom Hallmark-produktionen Snow White: The Fairest of Them All (2001).
I år råder rena Snövitfebern. Förutom en del direkt-till-dvd-filmer kommer även storproduktionen Snow White and the Huntsman senare i år. Och det är nog till den vi får sätta hoppet att döma av den här småtråkiga, dumvitsande och mediokra actionupplagan.
När jag skrev min recension kollade jag på Statens Medieråds hemsida. Då hade filmen fått en 11-årsgräns! Ja, ni hörde rätt, samma som Hungerspelen. 11 år borde snarare vara den övre gränsen i sammanhanget.
Motivationen löd: ”En teatralisk nytolkning av den klassiska sagan om prinsessan Snövit som är ständigt utsatt och hotad av sin styvmor. Detta i kombination med inslag av utdragna strider och skräckeffekter gör att filmen bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet hos barn under 11 år.”
På recensionsdagen kom ett e-brev från Nordisk Film som informerade om att filmen har en 7-årsgräns, och när jag nu åter går in på Medierådets hemsida har åldersgränsen mycket riktigt ändrats. Men motivationen ovan för en 11-årsgräns står kvar, vilket ger ett egendomligt intryck. Fast ni som följde senaste debaclet kring The Twilight Saga: Breaking Dawn, Part One lär inte förvånas.
Nå, förutom den i cancer nyss avlidna japanska kostymmakerskan Eiko Ishiokas (Mishima, Dracula) fantastiska kreationer erbjuder filmen inte mycket njutning för ögat – eller för den delen örat. Trots att Julia Roberts, enligt uppgift, här har fått sin önskeroll som den onda drottningen och att Tarsem Singh (IMMORTALS) borde vara skräddarsydd för en kraftfull nytolkning vill det sig bara inte.
Till stor del beror det på manusets skärande banala dialog och fåniga nytolkningar. En vacker fågel hälsas av Snövit med ett poetiskt ”Hej på dig, hörru”, och drottningens hemliga vapen – ett fruktat skogsmonster – ser ut som en raggig rävboa med renhorn. Jag tror knappast att ens åldersgränsen barntillåten hukar sig i bänkraderna. De plastiga ateljémiljöerna och den platta lidingöiska dubbningen gör inte saken bättre.
© Michael Tapper, 2012. Sydsvenska Dagbladet 2012-03-30.