Cop – Michael Tapper

USA 1987. Regi, manus James B. Harris Förlaga Roman Titel Blood on the Moon Författare James Ellroy Foto Steve Dubin Klipp Anthony Spano Scenografi Gene Rudolf Musik Michel Colombia. Med James Woods Lloyd Hopkins Lesley Ann Warren Kathleen McCarthy Charles Durning Dutch Pelz Charles Haid Whitey Haines Raymond J. Barry Fred Gaffney Randi Brooks Joannie Pratt Steven Lambert Bobby Franco Christopher Wynne Jack Gibbs Jan McGill Jen Hopkins Vicki Wauchope Penny Hopkins. Producent James B. Harris, James Woods för Harris-Woods Productions för Atlantic Entertainment Group. Längd 1.50. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1989-04-23.

James B. Harris, född 1928 i New York, studerade först musik innan han 1947 började arbeta på ett företag som köpte och sålde filmrättigheter. År 1948 tog han arbete på filmdistributionsbolaget Realart Pictures, och 1949 grundade han Flamingo Films, tillsammans med David L. Wolper och Sy Weintraub, för att distribuera filmer till tv. Under Koreakriget arbetade han som fotograf i U.S. Array Signal Corps, och år 1954 grundade han Harris-Kubrick Pictures med Stanley Kubrick, som han träffat genom en gemensam bekant, Alexander Singer.

Harris-Kubrick Pictures producerade tre filmer: Spelet är förlorat (The Killing, 1956), Ärans väg (The Paths of Glory, 1957) och Lolita (1962). Efter meningsskiljaktigheter kring manuset till Dr Strangelove eller hur jag lärde mig att sluta ängslas och älska bomben (Dr. Strangelove, or: How I learned to Stop Worrying and Love the Bomb, 1964) och Kubricks utvandring till Storbritannien gick de skilda vägar, båda som producenter-regissörer. Kubrick bildade Hawk Films och Harris fortsatte under eget namn.

James B. Harris första projekt var också ett atomkrigsscenario, Jakt på främmande ubåt (The Bedford Incident, 1965), ett allvarsamt alternativ till Kubricks svarta satir i Dr. Strangelove. Först åtta år senare kom nästa film, den löst strukturerade Some Call It Loving (1973), en studie i de sexuella fantasiernas labyrinter som Harris velat filma sedan han och Kubrick förberedde Lolita. Ingen av de här filmerna marknadsfördes med någon större iver av distributionsbolagen trots mycket positiva recensioner.

Efter ytterligare ett uppehåll på åtta år, då han hunnit med att producera Don Siegels Telefon (1977), regisserade han Fixaren (Fast-Walking, 1981). Den är enligt Harris första delen av en löst sammansatt kriminaltrilogi – utan löpande handling eller återkommande rollfigurer – om det suddiga gränslandet mellan lagen och kriminaliteten och hur de agerar som varandras spegelbilder. Cop (1987) är trilogins andra del och har, liksom Fixaren, James Woods i huvudrollen som lagens man.

Även om Kubricks och Harris filmstilar skiljer sig åt så är det uppenbart att de har mycket gemensamt. Båda har en tydligt pessimistisk, civilisationskritisk till ett samhälle och dess invånare som under sina rationella, humanistiska fasader döljer en repressiv brutalitet. Men medan Kubrick spelar ut sitt scenario i stora fresker över institutionaliserat vansinne under olika perioder i historien – en dystopisk framtid i A Clockwork Orange (1971), upplysningstiden i Barry Lyndon (1975), 1960-talet i Full Metal Jacket (1987) – gör Harris ämnet till ett drama om några få människor och deras maskspel inför sig själva och varandra

I Cop spelar James Woods den utbrände snuten Lloyd Hopkins, som blir besatt av jakten på en seriemördare. Spåren från de kvinnliga mordoffren leder till en feministisk bokhandel, och spåren från förövaren till den institution han själv företräder: poliskåren. Hopkins har också en mani på att hänsynslöst krossa alla maskspel och illusioner inför den verklighet han dagligen möter på gatorna. På grund av sin hållning alienerar han alla i sin närhet, och när han försöker uppfostra sin sexåriga dotter genom att detaljerat gå igenom alla blodiga och våldsamma händelser under arbetsdagen – ungefär som när man berättar en saga – lämnar hans fru honom med barnet.

Cop har i en del recensioner anklagats för sin våldsamhet, om än den förblivit oklippt i Sverige, och regissören för att glorifiera brutaliteten som huvudpersonen utövar. Tongångarna från debatten kring A Clockwork Orange känns bara igen alltför väl, och det går alldeles utmärkt att tillämpa den betraktelse Kubrick gjorde i en intervju (Sight & Soand, våren 1972) om den sistnämnda filmens huvudperson, Alex (Malcolm McDowell) på Lloyd Hopkins i Cop:

…there is the basic psychological, unconscious identification with Alex. If you look at the story, not on the social and moral level but on the psychological dream content level, you can regard Alex as a creature of the id. He is within all of us. In most cases, this recognition seems to bring a kind of empathy from the audience, but it makes some people very angry and uncomfortable. They are unable to accept this view of themselves and therefore, they become angry at the film. It’s a bit like the king who kills the messenger who brings him bad news and rewards the one who brings him good news.