USA 1988. Regi, manus James Glickenhaus Foto John Lindley, Al Cerullo (trickfoto) Klipp Paul Fried Scenografi Charles Bennett Specialeffekter Michael Wood, James K. Friedburg Musik Jonathan Elias Med Peter Weller Roland Dalton Sam Elliott Ritchie Marks Patricia Carbonneau Susan Cantrell Antonio Fargas Nick Carr Blanche Baker Gail Feinberger Richard Brooks Michael Jones Jude Ciccocella Patrick O’Leary. Producent J. Boyce Harmon, Jr. för Shapiro Glickenhaus Entertainment. Längd 1.36. Alternativ titel Shakedown. Visades på Lunds Studenters Filmstudio 1989-11-19.
James Glickenhaus har länge arbetat i den amerikanska lågbudgetfilmens lägre divisioner, där han oftast producerat extremt våldsamma och actionpackade genrefilmer. Hans mest kända titel är nog The Exterminator (1980), om en vietnamveteran som med ansenlig vapenarsenal, främst en eldkastare, blir brottets nemesis Death Wish-style. Den följdes av snarlika The Soldier (1982) och Protector – mannen utan fruktan (The Protector, 1985), ett lyckat samarbete med Hong Kongs främsta actionstjärna, Jackie Chan.
Protector kombinerade den amerikanska polisgenren med den österländska martial arts-filmen och bjöd på en bländande uppvisning i komiska stunteffekter som kunde hämtats från vilken Buster Keaton-film som helst. Med Blue Jean Cop (1988) fick Glickenhaus sitt genombrott till filmindustrins mittfåra, och som titeln antyder handlar det om poliskorruption.
När en narkotikahandlare dödar en polis i en uppgörelse på gatan får en ung yuppie-aspirerande advokat, Roland Dalton (Peter Weller), hand om fallet. Efterforskningarna ställer advokaten inför moraliska problem som får återverkningar både i tjänsten och i privatlivet. Handlingens realistiska ambitioner kommer dock i skymundan för actioninslagen, som tänjer på historiens trovärdighet.
I det ena efter den andra spektakulära stuntinslaget slipar Glickenhaus greppen från Protector, och i slutuppgörelsen rämnar alla fördämningarna när Daltons partner Richie Marks (Sam Elliott) utför spektakulära stordåd i klass med James Bond. Filmen räddas emellertid av filmens underhållande, absurda sidospår och självironiska inslag, nya grepp i Glickenhaus repertoar.
I klassisk B-filmstradition från Samuel Fuller är hjältarna råbarkade arbetarklasstyper som bär sina egensinniga moralkodex som en medalj. Huvudpersonen Dalton är också ett intressant porträtt av en 68-radikal som får i filmen pröva sin idealism mot den nya tidens nyliberala cynism. För er som gillar opretentiösa actionfilmer av det skitigare slaget rekommenderas filmen å det varmaste.
© Michael Tapper, 1989. Lunds Studenters Filmstudios katalog hösten 1989, s. 179-180.