Fåret Shaun – filmen – Michael Tapper

Storbritannien/Frankrike 2015. Shaun the Sheep Movie. Regi: Mark Burton, Richard Starzack. Mummel och läten: Justin Fletcher, John Sparkes, Omid Djalili, Nick Park. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.25.

Äntligen är det grönbete på bio när fåret Shaun och hans flock stormar in på vita duken med en slapstickfest för alla från två till hundratvå. I en prolog till förtexterna följer vi Shaun och hunden Bitzers uppväxt på Mossy Bottom Farm (Mossiga Rumpan-gården). Det är en lycklig tid som dessvärre förfaller till minutiöst schemalagd vardagstristess.

För att få lite semester från den inrutade fårtillvaron söver Shaun bonden och stuvar in honom i hans gamla husvagn. Den rullar in i storstan, där bonden tappar minnet efter en smäll i skallen och blir hårdesignern på modet med sina får-frisyrer. Bitzer, Shaun och fårflocken kommer till undsättning men får en nitisk och vapentokig djurfångare på halsen.

Efter 130 tv-avsnitt om sju minuter sedan 2007 bygger Shaun-skaparen Nick Park och hans medarbetare på Aardman Animation obesvärat ut formatet till en långfilm helt i Chaplins anda. Man har inte bara anammat dennes repertoar av fysisk humor i allt från mimik och gester till akrobatiska nummer utan även det humanistiska patoset.

Liksom hos Chaplin har samhällets olycksbarn en alldeles särskild plats i berättelsen då en gatusmart strykarhund blir lantisarnas vägvisare i asfaltsdjungeln. Och det är i hundens enkla hem på en ödetomt – med dekorativ snittblomma utanför sovplatsen i en kartong – som storyn tar en tårfylld paus innan den actionladdade slutklämmen.

Huvudsakligen är dock filmen en solig historia även när Shaun och Bitzer hamnar i det mörkaste av djurfängelser. De minsta får en god portion av upptåg, som när fåren i människokläder försöker smälta in på en finare restaurang. Äldre medbesökare kan roa sig med stans många knasiga skyltar och en rad filmreferenser, bland annat till I ASFALTENS DJUNGEL, När lammen tystnar och TRASDOCKAN.

I vanlig ordning är det viktigt att inte ha bråttom från biosalongen. Eftertexterna bjuder på överraskningar i både text och bild, och inte ens när The End-skylten travat iväg är det riktigt slut.