En svensk tiger – Michael Tapper

Roger Bergström, Kjell Danell och Ingvar Svanberg (red.)
Lodjuret
Atlantis

I skuggan bakom den älskade, kramgoa björnen och den hatade, mordiska vargen tassar lodjuret vid sidan av järven i relativ anonymitet. Populationen och utbredningen är osäker. Uppskattningsvis finns det mellan 1000 och 1500 individer i hela Sverige. Möjligen undantaget Skåne.

Även där man vet att det finns lo är det få förunnat att ha sett en skymt av Europas största katt. Så ovanliga är dessa möten att Terje Hellesø utsågs till 2010 års naturfotograf för att ha lyckats fånga den skygga varelsen många vackra bilder, som fick illustrera hans målande vildmarksberättelser. Strax efteråt avslöjades fotografierna som tillverkade i bildbehandlingsprogram och berättelserna som påhitt. Priset drogs tillbaka, och ”att terja” hamnade i språkrådets nyordlista som beteckning för ”att manipulera en bild i bedrägligt syfte”.

Än sällsyntare gäst är lon i forskningslitteraturen. Hittills har det bara funnits en svensk fackbok, zoologen Stefan Jonssons Lodjur från 1983. Han medverkar också i den aktuella antologin med en text om lodjur i fångenskap författad med etnobiologen Ingvar Svanberg.

Lodjuret uppdaterar Jonssons tidigare forskning med essäer om de senaste rönen när det gäller lons evolution, utbredning och genetiska variation. Som komplement har man inkluderat utmärkta översikter om djuret i jakthistorien, folkloren och den moderna populärkulturen. Här framgår det hur gamla föreställningar bitit sig kvar långt in i modern tid.

I kontrast till den mordgalne vargen och den glupskt asätande järven, har lon från tidiga jaktberättelser till 1960-talets ungdomslitteratur beskrivits som en aristokratisk finsmakare av färskt kött från väl valda offer. Under 1800-talets kampanjer för att utrota rovdjuren påstods den dricka sina bytesdjurs blod och bedriva masslakt för sitt höga nöjes skull. Men fridlysningen 1928 blev en vändpunkt, och nyligen röstades lon fram som Sveriges populäraste djur.

Omvärderingen tog emellertid tid och gick besynnerliga vägar. Redan Linné uppvärderade lon som djuret med faunans skarpaste blick, och ”loögd” gällde länge som synonym för skarpsynt. Fast eftersom lon är det enda rovdjuret omskrivet i femininum – en ”hon” – lockade egenskapen fram bilden av en skogsrå i djurhamn, en vildmarkens femme fatale.

Idé- och lärdomshistorikern Karin Dirke ger exempel på berättelser om lons dubbelnatur; blicken ömsom genomträngande och hotfull, ömsom magisk och förtrollande. Både jägarhistorier och ungdomsböcker gör mötena med lo till en blandning av fasa och erotisk fascination. Tankarna går till skräckfilmen Cat People – 1942 års originalversion med den svenska titeln Rovdjurskvinnan – när man läser Åsa-Nisse-skaparen Stig Cederholms berättelse om hur hans försök att skjuta mot en lo hindras av kattens hypnotiska blick.

Filmpoeten Arne Sucksdorff vinklade motivet på ett annat sätt i sin naturromantiska klassiker Det stora äventyret (1953). Där stämplade han lon som en farlig främling i den idylliska hembygden. Som djurvärldens svar på tattare var lon en invandrare som gav ”den blonda svenska sommaren” en mörk, hotfull ton. I filmen lurar det illasinnade djuret bakom stenar och träd för att bevaka räven och utterns tafattlekar liksom de blonda barnens oskuldsfulla utflykter i skogen. Det tycks bara vara en tidsfråga innan de onda drifterna blir varelsen övermäktig och den dödliga attacken är ett faktum.

I både fablernas värld och i den nationella självbilden är lon en främling. Aldrig ett konungsligt lejon. Möjligen en svensk tiger. Ingen av dem har lejonets moral, storsinthet eller generositet. Skinnet skattades högt som råvara till sängkläder och rockfoder, och av bukistret gjorde man medikamenter. Men i allt från heraldik och emblematik till landskapsmålningar och litteratur har lon fört en undanskymd tillvaro.

Plötsligt seglar detta misstrodda och marginaliserade djur upp som svenska folkets favorit. Varför nu? Delvis ligger svaret i att lon är en katt – en oslagbart populär arttillhörighet på djurparker och i sociala medier – och att den spelat ut sin roll som hot. Den omtalas sällan i rovdjursdebatten, och historier om olycksaliga möten med en lo i vildmarken har åtminstone jag aldrig hört eller sett i medierna.

Kanske är det också dess omtalade blick som nu vänts mot oss själva. En blick som blivit till en tyst protest mot människans framfart i naturen. En blick så genomträngande att den når rakt in i vårt samvete.