Mommy – Michael Tapper

Kanada 2014. Regi: Xavier Dolan. Skådespelare: Anne Dorval, Antoine-Olivier Pilon, Suzanne Clement, Patrick Huard. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.19.

Mommy vänder på perspektivet från Dolans regidebut, tonårsdramat Jag dödade min mamma (J’ai tuér ma mère, 2009). Filmen utspelas i Quebec 2015. En ny lag ger föräldrar rätten att sätta omyndiga barn med beteendestörningar på anstalt. Det är vad Diane, kallad Die (Anne Dorval), uppmanas att göra med sin ADHD-diagnosticerade son Steve (Antoine-Olivier Pilon) efter att denne skadat en annan elev på skolan.

Steves gränslöshet och tvära kast mellan känslorna kompliceras ytterligare av tonårshormonerna. Det lockar emellertid den alienerade och stammande grannfrun Kyla (Suzanne Clément) att ta kontakt, och snart är det Die, Steve och Kyla mot resten av världen.

Dolan anlägger här ett klassperspektiv som kantrar åt det vulgärstereotypa när den skrikigt klädda Die och hennes brutalbullrige son flyttar in som yrväder i sömniga villaförorten. Deras arbetarsociolekt är så bred att filmen försågs med franska undertexter på Cannesfestivalen.

Bättre lyckas filmen med det underfundiga formatet i 1:1, en helt kvadratisk bild som endast i två korta stunder av lycka vidgas till vidfilmsformat. Här hade Stewart Copelands låt ”Don’t Box Me In” från Francis Ford Coppolas Rumble Fish (1983) passat perfekt, men Dolan väljer den finkulturellt hånade Céline Dions slagdänga ”On ne change pas” som filmens ”fuck you”-finger åt den goda smakens konformism.

Igen är ”upproret” tamt och långt och ofokuserat, och exempelvis rollfiguren Kyla är irriterande underutvecklad. Men talangen och lekfullheten är påfallande. En dag slutar Dolan att vara lovande. Då gör han en stor film, en klassiker. Vänta bara.