USA/Frankrike/Brasilien/Grekland 2014. Regi: Ira Sachs. Skådespelare: Alfred Molina, John Lithgow, Charlie Tahan, Marisa Tomei. Åldersgräns: Barntillåten Längd: 1.38.
Som av en händelse såg jag nyligen Leo McCareys Hollywood-klassiker Make Way for Tomorrow (1937), om ett åldrat par på landet som hamnar på obestånd under Depressionen. De tvingas sälja huset och dela på sig för att flytta hem till sina barn. Mötet mellan land och stad, tradition och modernitet skildras med ett tragikomiskt patos som inspirerade Yasujiro Ozu att göra Föräldrarna, idag mest känd som Tokyo Story (1953).
Uppenbarligen har även regissören-manusförfattaren Ira Sachs blivit betagen eftersom hans Love Is Strange är en modern version av samma film. Nu handlar det om åldrande gayparet Ben (John Lithgow) och George (Alfred Molina), som tvingas sälja sin Manhattan-lägenhet och flytta till syskonbarn respektive vänner. Mycket av konflikterna över generationsgränserna är sig lika, men trots premisserna blir homofobi – kanske avsiktligt – inte någon ytterligare komplikation.
Faktiskt är filmens komplikationer tämligen banala, och Sachs har varken något av Ozus visuella begåvning eller McCarey’s förmåga att blanda komedi och tragedi för att fördjupa personporträtten. Kort sagt skulle Love Is Strange bli en gråtrist och sömnig smet om det inte vore för två finstämda skådespelarveteraner, deras samspel i miner, kroppsspråk, blickar och beröringar. Glöm resten.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet 2015-01-02.