Foxcatcher – Michael Tapper

USA 2014. Regi: Bennett Miller. Med: Channing Tatum, Steve Carell, Mark Ruffalo, Vanessa Redgrave, Sienna Miller. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.15.

Foxcatcher är en verklighetsbaserad film om miljardären John du Ponts (Steve Carell) obesvarade kärlek till brottning och sponsring av USA:s landslag 1987–96 under tränaren Dave Schultz (Mark Ruffalo). För alla inblandade slutade det i en tragedi, vilket Bennett Miller (Capote) gestaltar i ett feelbad-drama med nattsvart komiska inslag.

Det är också en film om klass, något som får sitt mest konkreta uttryck i du Ponts kejserliga blickar ”down his nose” – och det är ingen liten kran vi talar om – på sitt affischnamn, OS- och VM-mästaren Mike Schultz (Channing Tatum). Osökt går tankarna till såväl lösnäsan som härskarmanéren hos Laurence Oliviers romerske general Crassus i Spartacus (1960).

Miller gör mycket med de obekväma tystnader som uppstår när du Pont antingen spelar storpappa eller försöker bli en i gänget, och Carell har fått beröm av de amerikanska kritikerna. Han gör otvivelaktigt en stor rollprestation, men för mig är Foxcatcher Channing Tatums film.

Tatums sammanbitna min, kroppsspråk med tunga axlar och ögon som flackar osäkert tills hat häller stål i blicken berättar allt om Mike. Kroppen blir ett finstämt instrument för en sorglig sång om underklassens förbannelse: bristande självkänsla.

Tyvärr matchar berättandet inte skådespelarinsatserna. Det är som om filmen famlar sig fram lite på känn, saknar dramatisk struktur. Slutet kommer snöpligt snarare än som en logisk följd av händelseförloppet. Efteråt känns det som pusselbitar saknas i både handlingen och personporträtten.