A Most Wanted Man – Michael Tapper

Storbritannien/USA/Tyskland 2014. Regi: Anton Corbijn. Skådespelare: Grigorij Dobrygin, Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams, Willem Dafoe, Robyn Wright Homayoun Ershadi. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.02.

Liksom fjolårets roman En delikat sanning, skildrar John le Carrés i En eftersökt man (2008) en västvärld som i ”kriget mot terrorn” blivit alltmer lik George Orwells dystopi 1984. Underrättelsetjänstens vardag består i att bekräfta terrorhotet, vare sig det finns eller inte. I brist på fiender, trixar man fram en.

A Most Wanted Man inleds med att en man smyger i land i Hamburgs hamn i skydd av mörkret. Hans namn är Issa Karpov (Grigorij Dobrygin), tjetjensk muslim på flykt undan tortyr och förföljelse. Dessutom är han illegitim son till en rysk general, som under sovjettiden smugglade ut en mångmiljonförmögenhet till en bank med huvudkontor i Hamburg.

Till hans hjälp kommer flyktingadvokaten Annabel Richter (Rachel McAdams). För att få ut fadersarvet kontaktar hon bankägaren Tommy Brue (Willem Dafoe), men förhandlingen övervakas av en grupp tyska underrättelseagenter under ledning av den luttrade Günther Bachmann (Philip Seymour Hoffman). Han är en före detta spionstjärna som degraderats till Hamburg efter ett fatalt tjänstefel.

Det småsolkiga scenariot blir storpolitik när Martha Sullivan (Robin Wright) från amerikanska ambassaden (läs: CIA) blandar sig i. Fokus hamnar nu på att med hjälp av Issas pengar gillra en fälla för den muslimske filantropen Faisal Abdullah (Homayoun Ershadi), som misstänks finansiera terrorism via välgörenhetsfonder. Vad som är sanningen i fallen Karpov och Abdullah spelar mindre roll. ”Kriget mot terrorn” kräver sina bondeoffer.

Manusförfattaren Andrew Bovell (Edge of Darkness) och regissören Anton Corbijn (Closer) har gjort rättvisa åt le Carrés roman, åtminstone när det gäller det yttre händelseförloppet. Rumphuggna blir emellertid personporträtten, som ger thrillern en psykologisk resonans: Tommy Brues samvetsplågor för skumraskkontona på vilka hans far byggde banken, och attraktionen han känner till den idealistiska och samtidigt världsvana Annabel Richter. Eller Günther Bachmanns bakgrund som misslyckad akademiker, tillika författare.

Konturerna av detta kan man ana i enstaka repliker, mimik och kroppsspråk. Hoffmans syrliga tonfall, tunga gångstil och kedjerökning är en utsökt tolkning av Bachmann som en man på gränsen till utbrändhet. Desperat famlar han efter den förlorade meningen med jobbet och kanske också den förlorade platsen i spionvärldens finsalonger. Halmstrået blir kollegan Martha Sullivan, som med små medel kan spela på hans hunger efter tröst och erkännande.

I filmversionen har Bachmann övertagit Richters roll som thrillerns moraliska och känslomässiga centrum. Kanske har den förskjutningen gjorts i klippningen efter beskedet om Hoffmans död och med vetskapen om att A Most Wanted Man blev hans konstnärliga testamente. Nog för att romanens Issa Karpov inte blir mycket mer än ett anonymt verktyg för handlingen, men nu blir det trängsel i filmens bakgrund. Bättre då att ta bort eller slå ihop en del rollfigurer.

Corbijns eleganta och kyliga registil passar emellertid le Carrés berättelser perfekt. Hans vintriga, öde Hamburgmiljöer återkallar det efterkrigs-Berlin som Martin Ritt fångade 1965 i sin filmatisering av le Carrés genombrottsroman Spionen som kom in från kylan. Kalla kriget i repris. Nya fiender, samma mekanismer av lögn och svek.