Safe House – Michael Tapper

USA 2012. Regi: Daniel Espinosa. Skådespelare: Denzel Washington, Brendan Gleeson, Ryan Reynolds, Vera Farmiga. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.55.

International man of mystery. Den bästa av de bästa. Mästermanipulatören. Revolutionerade handboken i förhörsteknik. The black Dorian Gray (?!). Som så ofta när Hollywoodstjärnor producerar en film med sig själva i viktiga roller omger de sin rollfigur med idel superlativer.

Här spelar Denzel Washington den hyperfarlige och ultraintelligente ex-CIA-superspionen Tobin Frost. Han är nära de sextio men ändå evigt ung, dessutom en kittlande farlig och oberäknelig psykopat – hälften Bourne, hälften Hannibal Lecter. Undra på att han är ”efterlyst på fyra kontinenter” för sin handel med underrättelseinformation.

På flykt med ett värdefullt datorchip undan ett gäng skjutglada hårdingar ledda av den fåordige Vargas – gestaltad med terminatorprogrammerad sammanbitenhet av Fares Fares – låter sig Frost infångas av CIA i Kapstaden, Sydafrika. Han forslas till ett hemligt safe house, CIA:s lokala sambandscentral, men fienden är hack i häl. Snart befinner sig den lokale och oprövade agenten Matt Weston (Ryan Reynolds) ute på stan i en katt-och-råttalek med såväl Frost som dennes förföljare.

De intressanta premisserna kring korruption och annan kriminell verksamhet inom underrättelsevärlden ägnas tråkigt nog bara ett förstrött intresse. Tonvikten ligger helt på en serie actionsekvenser som i gryniga bilder med hög kontrast och neonmättade färger ska påminna om 1970-talets thrillrar av Martin Scorsese eller Walter Hill. Ytan är snygg men motsvaras inte av dåtidens omsorg om den politiska och psykologiska resonansen för berättelsen.

Följaktligen blir vi varken särskilt engagerade i huvudpersonerna eller i storyn. Men också i hantverket brister det. Med hjälp av filmfotografen Oliver Wood och klipparen Richard Pearson anknyter man till deras tidigare arbeten i Bourne-serien: den skakiga handkameran och den frenetiska klippningsfrekvensen.

Utan Bourne-regissören Paul Greengrass fingertoppskänsla går dock ofta åskådarens rumsorientering förlorad. Under biljakter, slagsmål och skottdueller tappar vi överblicken om var de inblandade rollfigurerna är i förhållande till varandra. Spänningen går förlorad i ett mischmasch av snabbt förbisvischande rörelser.

Från Babylonsjukan via Snabba cash till den här Hollywooddebuten har Daniel Espinosa varit ett framtidslöfte. Nu återstår det att se om han kan uppfylla det löftet. För visst är Safe House trots invändningarna en visuellt attraktiv och på många sätt sevärd thriller.

Med gedigna skådespelare som Denzel Washington, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Sam Shepard – inte att förglömma Joel Kinnaman och franska Nora Arnezeder i två otacksamma biroller – blir det aldrig tråkigt. Fast jag hoppas och tror att Espinosa har högre ambitioner än att, som här, göra film som bara är underhållande för stunden. I honom ser jag en regissör begåvad nog att kunna åstadkomma klassiker.