Storbritannien 2013. Regi Ralph Fiennes. Skådespelare: Ralph Fiennes, Felicity Jones, Tom Hollander, Kristin Scott Thomas, Joanna Scanlan. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.51.
”Nothing is as healing as the human touch”, lär schacklegenden Bobby Fischer yttrat på dödsbädden. Få har fångat det med en sådan, närmast taktil, påtaglighet som regissören Ralph Fiennes och hans filmfotograf Rob Hardy i denna filmbiografi om kärleksförbindelsen mellan Charles Dickens (Fiennes) och Ellen ”Nelly” Ternan (Felicity Jones).
Redan i deras tidiga blickväxlingar finns en påtaglig hunger efter beröring, själsligt som fysiskt. Efterhand som de dras allt närmare varandra gör kameran små utflykter över de få bitar av mänsklig hud som sticker ut likt maskrosor ur den kvävande viktorianska asfalten. En nacke. En kind. En hand.
Ändå är vi ljusår från det romantiska skimmer som den brittiska heritage-filmen gärna lägger över historiska tillbakablickar. Som Abi Morgans (Shame) manus, baserat på Claire Tomalins bok, visar är den 45-årige författarens och den 18-åriga skådespelerskans kärlek som skräddarsydd för tragedi.
Han var en litterär gigant och politisk ikon med familjelivet i offentligheten, hon en blygsamt begåvad och fattig aktris med plågsamt få möjligheter i livet, än färre rättigheter. Till det ska läggas tretton år av förnedrande smusslande med falska namn och nödtorftigt snickrade fasader innan förhållandet tog slut med Dickens död. Som skildring av kärlekens pervertering i ett patriarkalt samhälle är den slående. Ett dubbelliv som anpassning till dubbelmoralen.
Ambitionen att berätta om osynliga Nelly till trots, kretsar filmen ohjälpligt kring Dickens. Hur den offentliga rollen som nationalhelgon blev hans tvångströja, och hur både han och författarvännen Wilkie Collins (Tom Hollander) drömmer om att krossa konventionerna. Föga förvånande låter det som en föraning om Swinging Londons sexliberalism på mannens villkor.
Men i denna dumpningstid på bio av allsköns floppar och mediokra alster lyser likväl The Invisible Woman som en filmpärla. Inte en roll är för liten för en skådespelarinsats finstämd till perfekt tonträff, inte en replik eller bild är platt.
Saknas gör en justering av objektivet så att den omvittnat intellektuella och egensinniga titelpersonen med det provokativa mellannamnet Lawless tydligare stått i fokus. Nu stannar filmen vid ett porträtt av en plågad själ, hemsökt av minnen från tiden i Den Store Mannens skugga.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-06-27.