USA/Frankrike 2012. Regi: Shola Lynch. Medverkande: Angela Davis, Elsa Davis. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.42.
I min recension av Göran Hugo Olssons dokumentär The Black Power Mix Tape 1967–1975 (2011) efterlyste jag fördjupning i fallet Angela Davis. Med tanke på att Shola Lynchs film inte bara ska handla om Davis utan också har henne som huvudberättare och kommentator kunde man förvänta sig ett rikare porträtt här. Dessvärre förfaller den snart till en hagiografi, en slapp hyllning som faktiskt ger mindre än en snabbkoll av henne på nätet.
Man skyndar snabbt förbi Davis’ uppväxt i 1940- och 50-talens Birmingham, Alabama, där några av de viktigaste händelserna i medborgarrättsrörelsens historia ägde rum medan hon studerade filosofi i Västtyskland. Sedan reduceras hennes livsomvälvande kontakt med den inflytelserika tyska Frankfurtskolan till en kort kommentar om Herbert Marcuse. Anslutningen till det Moskvatrogna amerikanska kommunistpartiet CPUSA nämns bara i förbigående.
När vi därför landar i de händelser 1969–72 som skulle göra henne världsberömd så har vi varken lärt känna personen Angela Davis eller hennes ideologiska världsbild. För hennes anhängare och belackare gör det knappast någon skillnad, men för alla som vill nyansera bilden av en omstridd ikon är det som att serveras soppa kokt på en spik. Och det är synd med tanke på att både Davis och rättsprocessen mot henne 1970–72 fortfarande är omdiskuterade.
Det hela började 1969 med att University of Californias styrelse med guvernör Ronald Reagan i spetsen avskedade henne från positionen som docent och lektor i filosofi vid UCLA efter att en tidningsartikel kritiserat att hon som kommunist tilläts arbeta på ett av landets toppuniversitet. Striden om Davis’ tjänst varade i ett år och blev föremål för en inflammerad debatt om akademiernas politiska självständighet. Ett par månader senare blev hon inblandad i ett gisslandrama som kostade fyra människor livet, däribland en domare.
Själv hade hon inte varit aktiv i brottet, men fyra av vapnen som användes var köpta av henne. Anledningen till vapeninnehavet var, enligt henne själv, de många dödshot som hon utsatts för. Hon hade dessutom inget förtroende för rättssamhället – inte så konstigt om man växt upp i en sydstat där kontakterna var täta mellan polismakten och Ku Klux Klan – och tog därför till flykten.
Under augusti–oktober 1970 pågick ett sökande över hela USA efter Davis som hårdbevakades av världspressen. FBI satte omgående upp henne på listan över USA:s tio farligaste brottslingar, och åklagaren som förberedde rättsprocessen yrkade på dubbla dödsstraff. Undra på att många uppfattade häxjakten mot Davis som emblematisk för det amerikanska samhällets strukturella rasism. När hon väl greps i New York inleddes en lika symbolladdad rättegång, som trots svag bevisning från åklagaren varade i hela sexton månader innan hon frikändes.
Lynch berättar om förloppet i en enkel kronologi där hon växlar mellan arkivbilder och intervjuinslag med Davis idag. Likt en traditionell dokumentär gjord för fyrtio år sedan. Men på tvärs mot den tidens hållning, prövar hon aldrig själv berättelsen i en kritisk granskning utan presenterar huvudpersonens version som sanningen.
Därmed får vi aldrig reda på vad som egentligen hände när hennes inhandlade vapen hamnade i händerna på brodern till en fånge som hon hade ett förhållande med och som hon anlitat som livvakt. Det sänker trovärdigheten betänkligt. Dokumentären blir mer lik en spelfilm på temat ”The Angela Davis Story”.
Finalens klippningskavalkad av Davis’ turné genom Sovjetimperiet med lydstater görs på samma försåtliga sätt till en triumffärd över hela världen. Själv undrar jag över hur hon idag ser på sitt engagemang. Hon hoppade ju trots allt av CPUSA ett par år efter murens fall och har i sin fortsatta akademiska forskning mest ägnat sig åt feminism och kriminalvårdsfrågor. Men det får vi tydligen vänta på tills någon annan gör en dokumentär om henne värd namnet.
© Michael Tapper, 2014. Sydsvenska Dagbladet 2014-05-02.