Två dagar, en natt – Michael Tapper

Deux jours, une nuit
Belgien/Frankrike/Italien/Nederländerna 2014. Regi, manus Jean-Pierre & Luc Dardenne Foto Alain Marcoen Klipp Marie-Hélène Douzo Scenografi Igor Gabriel Med Marion Cotillard Sandra Bya Fabrizio Rongione Manu Pili Groyne Estelle Simon Gaudry Maxime Catherine Salée Juliette Baptiste Sornin Dumont Philippe Jeusette Yvon Yohan Zimmer Jean-Marc Serge Koto Alphonse Producenter Jean-Pierre & Luc Dardenne, Denis Freyd Produktionsbolag Les Films du Fleuve, Archipel 35, Bim, Eyeworks i samproduktion med France 2 Cinéma, RTBF (Télévision Belge), Belgacom med stöd av Canal+, Ciné+, France Télévision, Centre du Cinéma et de l’Audiovisuel de la Fédération Wallonie-Bruxelles, VOO, Flanderns Audiovisuella Fond, Eurimages, Wallonie, Casa Kafka Pictures, Belfius, Cinéfinance, Eyeworks, Wild Bunch, Diaphana, Cinéart, EU:s MEDIAProgram samt med skattereduktion av Belgiens Federala Regering. Längd 1.35 (95 minuter) Bluray/dvd Artificial Eye (franskt tal, engelsk text) Extramaterial Intervjuer med bröderna Dardenne och Marion Cotillard.

Seraing, Vallonien. Fredag. Sandra Bya ska återgå till arbetet efter en sjukskrivning för depression. Hon får emellertid reda på att hennes chef, Dumont har hållit en omröstning bland de övriga 16 anställda på småföretaget Solwal, som tillverkar solfångare. De har fått välja mellan att få en bonus på 1 000 Euro för att klara arbetet utan Sandra eller låta Sandra komma tillbaka och tacka nej till bonusen.

Majoriteten röstar för bonusen, och Sandra blir följaktligen av med arbetet. Sandras arbetskamrat Juliette menar dock att förmannen Jean-Marc har påverkat omröstningen med förtal av Sandra. Hon tar med sig Sandra till fabriken och övertalar Dumont att hålla en ny, hemlig omröstning på måndag.

Sandra har därmed helgen på sig att påverka sina kollegor. Med sin make Manu åker hon runt i bil till dem alla och möts av skiftande hållningar. Några lovar att stödja henne, andra är avvisande och menar att de verkligen behöver pengarna. I ett fall blir det slagsmål om hennes vädjanden, i ett annat fall utlöser besöket ett gräl som leder till att Sandras arbetskamrat lämnar sin make. Sandra blir till slut så uppgiven att hon försöker ta livet av sig med en överdos lugnande medel, men körs till sjukhuset för magpumpning av Manu.

På måndagsmorgonen blir omröstningen lika, åtta mot åtta. Uppkallad till kontoret säger Dumont att han avser säga upp kontraktet med en svetsare och erbjuder Sandra att komma tillbaka när det är klart. Hon förstår att han avser Alphonse, en arbetare av afrikanskt ursprung som lovat att lägga sin röst på henne men som förutspått att han då skulle få sparken – hemlig omröstning eller inte, vem som röstat hur skulle vara ganska genomskinligt för Dumont. Sandra tackar därför nej och går iväg från företaget med ett hoppfullt leende.

Bröderna Dardenne har aldrig tillhört mina favoriter. Formmässigt tycker jag de är skäligen enkla, och som så många andra i deras generation europeiska konstfilmare (Werner Herzog, Roy Andersson med flera) förväxlar de ofta samhällskritik med en deterministisk svartsynthet om människans, livets och världens oförmögenhet till förändring. Det är en bekvämt passiv hållning i en tid av allmän hopplöshet och brist på framtidstro, en perfekt jordmån för den framväxande europeiska fascismens enkla svar och brutala lösningar.

En viss förändring syns i Pojken med cykeln (Le Gamin au vélo, 2011), som bröderna själva har kallat en saga, där en kvinnlig frisör blir den goda fén som kommer till en ung pojkes undsättning. Här finns en glimt av ljus i den annars så jämngrå vallonska tillvaron, om än det blir med betoning på lättsam fantasi. Först i Två dagar, en natt finns det en djupare social och politisk resonans med en glimt av tilltro till förändring för den förtrampade arbetarklass som de ofta de gör sig till språkrör för.

Jag läser med växande förvåning recensionen i septembernumret av Sight & Sound, i vilken Tony Rayns raljerar över filmen som en lätt förklädd feelgood-rulle med liberaldemokratisk knorr. Bakslag och uppåtkickar blandas, enligt honom, till en sentimental och lättsmält melodrammix med en nypa thrillerkrydda i den deadline som finns i måndagsmorgonens nya omröstning. Vidare menar han att filmen undermineras politiskt av det faktum att företaget Sandra jobbar på inte har någon fackförening; en mer komplicerad bild av dagens arbetsmarknad har därmed förenklats till en fråga om individualism, personlig moral och enskilt ställningstagande.

Det går säkert att hitta exempel på det Rayns kritiserar, men jag ser det inte i Två dagar, en natt. Kanske är det kändisfaktorn från Marion Cotillard som stör, alltså att filmen skulle vara tillrättalagd som klichémässig triumffärd för henne som arbetarklassens hjälte. Och visst skräddarsys många manus för att tillfredsställa en del stjärnors behov av egomasturbation, fast inte hellet det finns det något spår av.

Två dagar en natt har en del brister, bland annat i det episodiska och fragmenterade upplägget, likaså i maken Manus lite väl änglalika tålmodighet och självuppoffring. Om än vi inte ska underskatta förmågan att handla empatiskt och oegennyttigt, blir han en manlig motsvarighet till den hjärtegoda frisörskan i Pojken med cykeln. Barnen förpassas också lite väl snabbt och enkelt ur filmen, som om de inte spelade någon roll i den sociala katastrof som hotar familjen. Kanske har bröderna Dardenne inga barn och kan därför inte relatera till en familjesituation – vad vet jag? – men det är ett förbiseende som sticker i ögonen.

Cotillard, däremot, är filmens stora tillgång. Hon har skalat av sig varje tillstymmelse till glamour, försköning, förkonstling och manér för att göra Sandra till ett blottlagt och sårigt nervknippe. Fylld av självförakt och snar till ständiga gråtattacker är Sandra ingen lätt eller charmerande bekantskap. Tvärtom skulle nog många se hennes om en klassisk hysterika, åtminstone vid första anblicken. I nyliberalismens nyspråk är hon en av de tärande, en av dem som arbetslinjen inte har plats med och som därför ”hamnar i utanförskap”.

Sandra är med andra ord ett perfekt exempel på prekariatet, de som slår i botten på näringspyramiden: en människa som förintats till den grad att hon sväljer varje förnedring, accepterar alla orättvisor som välförtjänta. Hon medverkar till sitt eget förtryck, men tack vare stödet från sin man och några arbetskamrater kan hon med sina sista krafter ta sig upp ur depressionens apati.

Hennes desperata rundtur till arbetskamraterna över en helg blir till en blandning av golgatavandring och upprättelse. Pricksäkert låter bröderna Dardenne många av de Sandra besöker slingra sig undan sitt personliga ansvar genom att upprepa att omröstningen minsann inte är deras påhitt och att de inte röstat mot henne, bara för sin egen bonus – och det är väl okej? Argumentationen är en småskalig version av den individualistiska propaganda som genom kortsluten logik bäddat för en snabbt ökande ojämlikhet. Vi ska endast tänka på våra egna, kortsiktiga behov alldeles oavsett konsekvensen för andra och för framtida generationer. En psykopatlogik.

Själva omröstningen är också ett bra exempel på både en urholkad demokrati, där vi endast har att ta ställning i enlighet med uppgjorda premisser. Det är också en bra strategi för att splittra de som röstar. Ingen ifrågasätter att de ska rösta om antingen bonus eller Sandras jobb. Varför inte rösta om en jämn lönefördelning som gör att alla kan jobba kvar och få en bonus?

Den som funderar över det kristänkande vi levt med sedan finanskrisens 1990-tal känner mönstret: Storkoncernernas vinster, toppdirektörernas löner, aktieägarnas utdelningar och överklassens rikedomar har ökat dramatiskt. Det är inte de två procenten i toppen som har kris. Det är inte de som är problemet. Det är inte de som bär skulden. Det är vi andra 98 procent som har ansvaret, och kristänkandet gör att vi stramar åt för att de som redan har kan få mer. Och för att vi frivilligt ska gå med på det måste vi betrakta världen med samma misantropi, avund och girighet som den styrande eliten.

Även om Sandra inte segrar i omröstningen, blir den dubbla skruvningen på hennes förlust av jobbet till en upprättelse för hennes integritet, självtillit och människovärde. Stärkt av att åtminstone halva arbetsstyrkan haft ryggrad nog att sluta upp bakom henne får hon kraft nog att inte vika sig för arbetsköparens skamliga förslag: att ta jobbet från en kollega som genom sin hudfärg står ännu längre ner i den sociala hackordningen.

Solidaritet blir här inte bara ett tomt ord från det förflutna utan får en högst konkret och aktuell innebörd. Bara det gör Två dagar, en natt till en av årets bästa filmer.