Filmextas – Michael Tapper

Brian Kellow
Pauline Kael: A Life in the Dark
New York: Viking

”Minns du ditt första knull?” Så argumenterade USA:s tongivande filmkritiker Pauline Kael (1919–2001) mot anmärkningen om att hon bara såg en film en gång. Motfrågan var ingen oöverlagd dumkvickhet utan beskrev den idealiska upplevelsen såsom fångad i precis det extatiska ögonblick då vi genomströmmas av omedelbara intellektuella och känslomässiga impulser från bioduken. Allt annat såg hon som platt efterhandskonstruktion.

Redan under uppväxten på 1920- talet i ett sekulärt, bildningstörstande judiskt hem i Kalifornien var filmen det ideala allkonstverket. Brian Kellow tecknar i sin nyligen publicerade biografi henne som till den grad uppfylld av den nya konstarten att alla andra relationer blev sekundära. Kärleksaffärens erotiska hetta antyds av titlar som I Lost It at the Movies och Kiss Kiss Bang Bang på två av de ständigt omtryckta samlingsvolymerna.

Kael var dock en krävande älskarinna som misstrodde trender. Auteurteorin avfärdade hon som en herrklubb för inbördes beundran. Konststämpeln på europeisk film menade hon var lika ytlig som produktstämpeln på Hollywoodfilm. Mångtydighet var ett tvivelaktigt begrepp eftersom det ofta maskerade brist på logik och berättarstrukturer.

Men mest av allt stormade hon mot sammanblandningen av konst och moralism, där det senare stod som pretentiös garant för kvalitet. Det såg hon som en förljugen desarmering av konstens inneboende sprängkraft i skildringen av den mänskliga erfarenheten. Liksom för regissörer som Ken Russell var vulgaritet, stilisering, fantasifulla utflykter i psyket och melodramatiska excesser lika sanna som realism för henne.

Här kompletterade känslorna den intellektuella analysen. Som när hon ratade den litterära och moraliska Hiroshima, min älskare (Hiroshima, mon amour, 1959) till förmån för den nihilistiska, popinspirerade gangstermelodramen Till sista andetaget (Á bout de souffle, 1960). Kael är omistlig för sin slagfärdiga kombination av bildning, patos och demokratiskt etos, men när det gäller filmens formspråk är hon svag. Inte av oförstånd utan för att hon ansåg det mänskliga dramat som helt överordnat. Manusförfattare och skådespelare ägnades ofta större utrymme än regissören.

Fortfarande omtvistad är essän ”Raising Kane”, som kontrade auteuristernas upphöjelse av Orson Welles konstnärskap i Citizen Kane (1941) – ständigt framröstad som världens bästa film genom tiderna – genom att argumentera för manusförfattaren Herman J. Mankiewicz som den verklige upphovsmannen. Med försäljningssiffror på över hundratusen exemplar för några av hennes samlingsvolymer har hon som få andra påverkat akademiker, kritiker, regissörer och andra filmarbetare över hela världen. Det generösa publiceringsutrymmet hon fick i New Yorker borde också stämma svenska dagspressredaktörer till eftertanke. Om man nu menar allvar med att vilja främja en levande filmkultur.