Pornografi, av grekiskans pornei = prostituerade, och graphos = skriva, beskrivning.
”Jag kan inte definiera det, men jag vet vad det är när jag ser det.”
– uttalande av en ledamot i Reagan-regeringens pornografiutredning, den så kallade Meese-kommissionen, 1986
– Jag planerade från början att skriva en film om movie that moves – skräck, snyftare, och pornografi – sensationalistiska filmer med låg konstnärlig status som vädjar till en direkt fysisk respons hos åskådaren. Måttstocken på filmerna är talande: för skräckfilmen mängden av skrik och svimningar, för snyftaren – eller kvinnomelodramen – antalet tårdränkta näsdukar och för porrfilmen finns t.ex. herrtidningen Hustlers välkända peter meter, där uppskattningen mäts i grad av erektion. Som så många andra trodde jag att porrgenren var okomplicerat stereotyp – alla jag talade med, i synnerhet män, upprepade ideligen att filmerna var tråkiga och monotona – så jag planerade endast ett kortare kapitel i ämnet. Men jag hade fel. Jag fann en fascinerande mångfald av djupt motsägelsefulla filmer som alla präglades av vad Michel Foucault i boken Sexualitetens historia kallar scientia sexualis, den vetenskapliga jakten på njutningen – inte bara för att känna njutningen utan för njutningen av att ha kunskap om den. Mitt material växte snabbt till en hel bok.
Vi träffar Linda Williams, känd feministisk skribent och professor i filmvetenskap vid University of California i Irvine, när hon i höstas besökte Nordic Society for Cinema Studies konferens i Lund. Hennes bok Hard Core: Power, Pleasure and the Frenzy of the Visible (Los Angeles: University of California Press, 1989) är otvivelaktigt den mest ambitiösa studien av pornografisk film som hittills gjorts.
I Hard Core gör Linda Williams den första grundligare historieskrivningen om pornografisk film, en genre som mer än någon av de andra kroppsgenrerna lovar åskådaren att synliggöra det osynliga, att förevisa kroppar som avlockas sina hemligheter, som tvingas bekänna sanningen om sina fördolda känslor. Den allra tidigaste porrfilmen, som förlöstes i syskonfödsel med den legitima filmen, gjordes uteslutande för en exklusiv manlig publik och sågs av de flesta som en initiation till sexualiteten. Betecknande nog kallades de stag films, alltså svensexa-filmer, och domineras av närgångna studier av nakna kvinnokroppar. Stag-filmen inkluderade ibland också samlagsscener med inklippta meat shots, närbilder på könsorganen under samlaget. Den kvinnliga sexualiteten i dessa filmer är enkel och oproblematisk eftersom kvinnorna endast fungerar som manliga drömprojektioner.
När den legaliserade långfilmspornografin slår igenom i skuggan av den framväxande feministiska rörelsen i början av 1970-talet kan emellertid inte den kvinnliga sexualiteten ignoreras längre. I den banbrytande filmen Långt ner i halsen (Deep Throat, 1972) visar sig den normala heterosexualiteten inte längre oproblematisk utan torftig, frustrerande och alltför begränsad för att tillfredsställa den kvinnliga huvudpersonen. Liksom i de närmast följande årens porrfilmer avbildas sexualiteten – i synnerhet den kvinnliga – som ett problem som bara kan lösas genom att bryta ner hämmande konventioner. Alternativet blir nu energiska sexuella experiment på det stora smörgåsbordet av valmöjligheter som onani, lesbiskt sex, ménage á trois, oralsex, analsex etcetera.
För att analysera 1970-talets framväxande berättarstruktur i pornografifilmen drar Linda Williams paralleller med den amerikanska musikalfilmen. Liksom i musikalfilmen kretsar pornografifilmen kring attraktionen mellan könen och längtan efter en sexuell förening. Utifrån Steven Ziplows inflytelserika porrfilmsmanual The Film Maker’s Guide to Pornography (New York: Drake, 1977) och ett flertal böcker om musikalfilmen, bland andra. Rick Altman, The American Film Musical (Blooming ton: Indiana University Press 1987), visa, hon hur filmerna erbjuder ett brett register av variationer för att visa fram alla aspekter och tillfredsställa alla smakriktningar: masturbation är solonummer, heterosexuellt vaginalt samlag motsvarar traditionell duett (med oral- och analsex som variationer), lesbiskt sex jämförs med narcissistiskt självbekräftande musikalnummer, sadomasochism är en direkt parallell till de klassiska battle of the sexes-numren, ménage á trois är givetvis trionummer och orgierna är porrfilmens ensemblenummer. Mer än bara skilda episoder är därför de pornografiska inslagen, liksom sång- och dansnumren i musikalfilmen, integrerade i berättandet, ofta som konflikter och ännu oftare som konfliktlösningar.
Porrfilmens huvudproblem återstod emellertid; medan den manliga sexualiteten synliggörs i erektionen finns ingen motsvarande bild för kvinnlig njutning. I denna genre som lovar att berätta allt om sex och som fiktionaliserar spontana handlingar framför en föregivet dokumentärt filmande kamera kvarstår därför frågan hur åskådaren skall övertygas om att skådespelerskorna inte bara låtsas få orgasm. Genrens lösning blev en ritualisering av den manliga utlösningen, the money shot (så kallad därför att skådespelarna får extra ersättning för sin spenderade säd), där ejakulationen måste visas i bild som bevis på att orgasm uppnåtts. Genom montageklippning mellan utlösningsbilden och aktrisernas synbart njutningsfulla ansiktsuttryck blev the money shot den visuella koden för bägges tillfredsställelse.
Hard Core koncentrerar sig på heterosexfilmen, den grupp filmer Linda Williams själv känner sig adresserad av som heterosexuell. Nu planerar hon en längre essä om utvecklingen utanför och bortom den breda fåran av porrfilmer, ”Pornography On/Scene, or Diff’rent Strokes for Diff’rent Folks” (ingår i antologin Sex Exposed: Sexuality and the Pornography Debate, redigerad av Lynn Mary McIntosh, Virago Press 1992). Från att ha varit en genre exklusivt av och för män växte den kvinnliga andelen av publiken mot slutet av 1970-talet för att i mitten av 1980-talet uppgå till fyrtio procent, enligt siffror från både Hard Core och tidskriften Playboy. Den våldsamt expanderande videomarknaden har förflyttat porrkonsumtionen från stadskärnornas skumma biografer, dominerade av de mytomspunna regnrocksklädda snuskgubbarna, till förortshusens vardagsrum och de vanliga medelklassparen. Den framväxande feminismen, den sexuella frigörelsevågen och den ökande andelen kvinnlig publik kunde inte i längden lämna den trendkänsliga porrindustrin opåverkad.
Sedan mitten av 1980-talet har ett flertal kvinnliga regissörer, främst kring ex-porraktrisen Candida Royalles bolag Femme Production, med framgång gjort filmer ur ett kvinnligt perspektiv. Den framväxande medelklasspubliken har här fått ett städat alternativ som, med attraktiva skådespelare, förortsmiljöer och finkulturella inslag (t.ex. ljudbandens new age-musik), försöker konstruera en vardagsintim sexualitet med betoning på sensibilitet och naturlighet.
På filmkonferensen och i våra samtal under konferensdagarna vidareutvecklar Linda Williams sin genreanalys till de snabbt växande undergrupperna av homosexporr, sadomasochism och en under senare år allt populärare våg av bisexpornografi.
– Trots att utlösningsbilden vanligtvis utgör den etablerade heterosexuella porrfilmens sinnebild för sexualitetens ultimata klimax, blir den en paradox i pornografins projekt att hitta den yttersta sanningen om sexuell njutning. För medan utlösningsbilden utgör det perfekta synliggörandet av och vetskapen om njutning, så missar den bokstavligen det kvinnliga genitala målet. Utlösning utanför vaginan perverterar hela den genitala sexualiteten som sådan. Därför har utlösningsbilden också blivit öppningen mot en marknad för de andra sexuella perversionerna under 1980-talet.
I sitt föredrag skisserar Linda Williams en struktur för den nya porrfilmen, där den traditionella, fallocentriska heterosexporren med utlösningsbilden som klimax utmanas av den nya kvinnoporrvariationen utan utlösningsbilder, med ett fåtal kön (meat shots) och utrymme för kvinnlig subjektivitet. Som direkt motsats till heterosexporrens föreskrivna sexuella normer mellan motsatta kön ställer hon homosexporrens förbjudna normbrott om sex mellan samma kön. Från bägge dessa grupper skiljer den sadomasochistiska pornografin ut sig genom att vara icke-föreskriven; män och kvinnor byts om i ett växlande rollspel mellan dominant och underkastad, bödel och offer i den ömsesidiga tortyrleken.
Som tecken på de nya undergruppernas växande självförtroende i relation till heterosexfilmen, tolkar Linda Williams t.ex. den lesbiska pornografins introduktion av penisattrappen, tidigare otänkbar i genrens uppror mot fallocentrismen.
– Den lesbiska porren har tidigare alltid noggrant markerat avståndet till heterosexporren, där lesbiska scener ofta förekommer som uppvärmning innan den alltid så välkomne mannen och hans penis introduceras på scenen. Idag finns inte det behovet kvar. I Debbi Sundahls film Suburban Dykes (1990) till exempel introduceras ett lesbiskt par som, inte helt olikt paren i heterosexporren, känner av rutinsamlagens monotoni, något de i god pornografitradition kurerar med energiska sexuella experiment, bland annat med penisattrapper. För somliga lesbianer representerar penisattrappen ett oacceptabelt beroende av penisen som njutningsskapande organ och fallosen som den ultimata symbolen för det sexuella begäret. För andra är emellertid attrappen en välkommen manipulation av en nyckelsymbol. bol Eftersom den är en ”kostym” som kan kontrolleras av vem som helst – d.v.s. även av kvinnor – menar de att den fungerar som en fetisch bättre ägnad att ge tillfredsställelse än en verklig penis.
Rollspel och stiliserade sexuella fantasisekvenser är något som alltmer kommit att prägla porrfilmen under 1980-talet. Den tidigare porrfilmens motsägelsefulla slitning mellan de föregivet äkta spontansamlagen och uppenbart arrangerade scener är borta. Istället är det den sexuella fantasin som bejakas, i synnerhet i Femmeproduktionerna. Det finns inget enhetligt mönster kvar för hur pornografin skall se ut.
Även sadomasochismen har tidigare funnits som inslag i den traditionella hetero-sexpornografin, men – precis som lesbiskt sex – endast som uppvärmning inför det sedvanliga höjdpunktssamlaget. I sin egen genre representerar den sadomasochistiska porrfilmen den yttersta perversionen genom sin substitution av samlagen med smärta och tortyr utan varken klimax eller avslutning. Den nya bisexpornografin, som inte bara är populär bland bisexuella utan även bland heterosexuella, är emellertid den genre som just nu verkar intressera Linda Williams mest.
– Bisexfilmen har vuxit i popularitet alltsedan mitten av 1980-talet. Typiska titlar innehåller ordet bi och ibland också switch, som i Bi and Beyond: The Ultimate Fantasy (1984), Bi-Mistake (1989), Bi Night (1989) o s.v. Här upplöses alla fasta könsgränser i den pornografiska utopin – vad jag kallar pornotopia – till en polymorf perversitet. Allt är tillåtet. Män har samlag med både män och kvinnor, det förstnämnda är fullständigt otänkbart i heterosexfilmerna. Kvinnor har samlag med både män och kvinnor, det senare är ju i heterosexfilmerna endast uppvärmning för den normala förbindelsen.
Handlingen i Bi-Mistake är typisk för genren menar Linda Williams: En kåt man går till träffservicen No Expectations Dating Service. Genom en sammanblandning får han en träff med sexiga Sandy, som emellertid har en överraskning åt honom hemma i sängkammaren. Sedan den första chocken lagt sig så bestämmer sig mannen för att pröva den nya variationen. Den här tja-va-fan-attityden är genrens kännemärke, något som också gjort att den, liksom bisexuella i allmänhet, ses som ett slags sexuellt förräderi både av de strikt hetero- och homosexuella pornografiproducenterna, som tidningen Hustler.
– Mångfald är allt i bisexfilmen, och den mest dramatiska illustrationen av begäret efter mångfald som ett sätt att undslippa den rigida oppositionen mellan hetero- och homosexualitet finner man i de så kallade Bi- and Beyond-filmerna. Bi- and Beyond: The Ultimate Union (1986) inleds med Ovidius-citatet ”Varken man eller kvinna, ändå båda i samma kropp”. I handlingen träffas åter en man och en kvinna, som visar sig ha penis. Mannen utbrister förvånat: ”You’re a guy”, och hon svarar: ”No, I’m both”. En sång med texten ”it’s the best of both worlds” tonar in på ljudbandet och det avslöjas att hon varken är kvinna eller man utan hermafrodit, den yttersta symbolen för hisexfilmens flytande könsidentiteter. De efterföljande samlagen mellan män och hermafroditer, kvinnor och hermafroditer, hermafroditer och hermafroditer och alla samlade i en orgie utmanar alla tänkbara konstellationer av manligt/kvinnligt, aktivt/passivt. Sexuell identitet är här vad du gör snarare än vad du är. Penisen/fallosen kan tillhöra alla, och alla kroppsöppningar står till förfogande för alla. Bisexfilmen skiljer sig från de andra grupperna genom att vara icke-förbjuden, allt är tillåtet.
Trots att Hard Core överösts av kritikerrosor tycks Linda Williams närmast besviken på att hon inte mött något gensvar från de feministiska, and-pornografiska aktivisterna i Women Against Pornography (WAP) – Susan Griffin, Andrea Dworkin med flera – vars teorier boken angriper i ett särskilt kapitel.
– Jag har varit runt och föreläst på universitet över hela USA. Ingenstans har någon gått i polemik mot min analys, och när den kända pornografimotståndaren Catherine MacKinnon ombads introducera mig avböjde hon. Den enda rimliga slutsatsen jag kan dra är att åtminstone de akademiska feministerna tyst instämmer i min beskrivning. Många av dem har nog insett att attacken mot pornografi inte har gynnat feminismens sak.
Att WAP kommit av sig i USA är kanske inte så konstigt med tanke på den allians man sökt med den nymoralistiska högern. Reagan-administrationens pornografiutredning, den så kallade Meese-kommissionen, lånade i sin slutrapport från 1986 argument, analyser och till och med direkta citat ur dessa militanta, vänsterradikala feministers böcker för att underbygga sina obscenitetsdefinitioner av all sexualitet utom heterosexuellt, inom-äktenskapligt, normalt sex, det vill säga endast genital kontakt i barnalstrande syfte.
Detta har i sin tur bland annat blivit ett verktyg för den republikanske senatorn Jesse Helms framgångsrika kampanj för att stoppa statliga fondmedel till konstnärer som han anser använder pengarna för att framställa bilder av sadomasochism, homoeroticism, exploatering av barn eller individer som deltar i sexuella akter. Linda Williams pekar också på att WAP och nymoralisterna tillsammans drivit fram en moralisk panik kring pornografi med hjälp av en fantasifull mytbildning som väcker frågan om vem som verkligen är obscen i ordets rätta bemärkelse.
– Pornografi handlar om njutning och att tillåta sig njutning. Däri ligger genrens lockelse. För att förkasta den måste motståndarna måla upp bilder av pornografi som den totala motsatsen till njutning. De helt ogrundade spekulationerna kring fenomen som snuff-filmer – filmer som påstås innehålla riktiga mord – framhävs i debatten trots att mytbildningens ursprung i lågbudgetskräckfilmen Snuff (1975) sedan länge avslöjats som en reklambluff. Samma sak avspeglas exempelvis i massmediahysterin kring ett åtal vi hade för några år sedan i Kalifornien, där en förskolelärare och hans mor påstods utnyttja barnen sexuellt och dessutom producera barnpornografi. De detaljerade beskrivningarna som modern till ett av barnen tillsammans med en barnpsykolog och tabloidpressen diktade upp – och som visade sig vara helt och hållet fiktion – visar på en tabubelagd fascination för det obscena. Pornografi får många gånger bära skulden till övergrepp och brott. WAP-aktivisten Robin Morgans välkända slagord ”Pornografi är teorin, våldtäkt praktiken” togs direkt in i Meese-kommissionens rapport. Som tidigare i censurens historia söker man enkla svar på komplexa problem. Pornografin har blivit syndabocken trots att den, med sin enorma mångfald är allt annat än en enhetlig teori för våldtäkt.
Linda Williams pekar på att det utbredda rollspel och de rollbyten som utmärker dagens pornografi, framförallt inom sadomasochismen och bisexfilmen, upplöser alla givna könsidentifikationer. Hon nämner också hur skräckthrillergenren – i synnerhet den så kallade slashern – vävs in i diskussionerna kring pornografi. Titlar som Brian De Palmas I nattens mörker (Dressed to Kill, 1980) och de otaliga Fredagen den13:e-filmerna under 1980-talet brukar gärna nämnas som uppenbara exempel på sexuellt laddat våld riktat mot kvinnor, men även här har en kollega till Linda Williams, Carol Clover, gjort en helt annan tolkning av fenomenet i sin kommande bok och i essän ”Hennes kropp han själv”, som publicerats i bland annat Filmhäftet (nr. 73-74, 1991).
Precis som i porrfilmerna finns här ingen klar möjlighet till enhetlig könsidentifikation. Mördaren visar sig oftast vara en man med starkt feminina övertoner – till exempel den transsexuelle mördaren i I nattens mörker (Dressed to Kill, Brian De Palma 1980) – och hans motståndare och slutlige besegrare en maskulint laddad kvinna. Av detta lär vi – som i Hitchcocks filmer – att inget är riktigt vad det synes vara.
– Vad WAP paradoxalt nog gjorde var att återupprätta den passiva, asexuella, goda kvinnan. Andrea Dworkins vädjanden till Meese-kommissionen att befria kvinnorna från pornografins ”övergrepp” är misstänkt sagoprinsessans vädjanden till prinsen om att skydda hennes heder. Kvinnan är inte ett oskyldigt naturväsen som står utanför historien, höjd över makt, aggression, våld, övergrepp – de egenskaper Dworkin och andra tillskriver en demonisk manlig sexualitet. Jag skrev inte Hard Core för att försvara pornografin. Visst görs det fortfarande misogyna filmer som man med all rätt måste kritisera, liksom den patriarkala maktstrukturen i stort, men det viktiga är att genom att skapa motbilder och mottexter förändra synen. Femme-filmerna är ett framgångsrikt exempel på detta.
Linda Williams tillhör själv anti-censurfeministerna Women Against Censorship (WAC), fastän hon själv föredrar att kalla dem social construction feminists eftersom de baserar sina teorier kring den sociala och historiska konstruktionen av sexualiteten. I antologin Women Against Censorship (1985) angrips WAP:s och Reagan-högerns reaktionära konstruktioner av sexuella hierarkier och försök att skapa en politiskt korrekt sexualitet.
– För en del är naturligtvis all form av pornografi obscen och implicit förnedrande för kvinnor. Jag anser dock att pornografin har gett röst åt den kvinnliga sexualiteten även om den började som ett okänt studieobjekt för den manligt konstruerade pornografin. Kanske kommer den växande kvinnliga pornografin att behandla mannen likadant. Män och kvinnor kommer nog alltid att betrakta det andra könet som något okänt, en annan som inte är som det egna könet.
– Andrea Dworkin och de andra WAP-feministernas syn på mannens sexualitet som en våldshandling, en brutal kolonisering av det kvinnliga offret, och de kvinnor som njuter av heterosexuella förbindelser som lidande av masochism och falskt medvetande, är ett sätt att försöka skapa nya tabun med omvända sexistiska förtecken. Som jag försökt visa i min bok och i mitt föredrag existerar det idag en mångfald av sexualiteter skildrade i pornografin, den traditionellt manliga porrfilmen är bara en i mängden. Snarare än att fördöma andras sexualitet som obscen borde vi omformulera termer som obscenitet och perversion.
– Makt, aggression och gränsöverskridanden ser jag som oupplösligt förenade med sexualiteten. Det finns ingen ljuv erotik utanför sociala och historiska konstruktioner. Det är en reaktionär och i botten patriarkalisk sagoidyll som inte har med verklig sexualitet att göra, och om vi godtar att vår sexualitet inte är en lustbefriad, pragmatisk konstruktion enbart i barnalstrande syfte och att den är individuell snarare än konform, så måste vi acceptera den som pervers. Och vi är alla perversa i våra begär.
Trots att Hard Core blivit en bred studie av porrfilmsgenren anser Linda Williams att mycket forskning återstår. Problemet är att Kinsey Institute, som sysslar med sexualitetsforskning och driver det förmodligen enda porrfilmsarkivet, knappast kan få anslag för att restaurera sitt material.
– Filmerna jag såg var alla i olika grader av sönderfall. Många var nästan omöjliga att se, och flera föll bokstavligen itu mellan mina fingrar under projektionerna. Tyvärr gör inte de stora filmarkiven någon insats, och jag tror inte vi kommer att få se något företag eller någon statlig myndighet som går ut med sponsormeddelandet: ”We proudly announce our support to restore the pornographic archive material at Kinsey Institute.” (Vi är stolta över att tillkännage vårt stöd till restaureringen av Kinsey-institutets pornografiska arkivmaterial.)
© Michael Tapper & Tommy Lindholm, 1992. Chaplin 239, nr. 2 (april/maj), 1992, s. 16–21.