Den kreativa cancerns möjligheter

Cronenberg on Cronenberg redigerad av Chris Rodley London, Faber & Faber: 1992 197 sidor, ill.

David Cronenberg hör till vår tids mest omskrivna och intervjuade regissörer. I så gott som samtliga böcker om modern skräckfilm och science fiction ägnas han särskilda kapitel.

Chris Rodley, som tidigare bl.a. gjort en rad dokumentärfilmer för brittisk tv, varav två om David Cronenberg: Long Live the New Flesh och Naked Making Lunch, har i Cronenberg on Cronenberg försökt sammanställa en biografisk-monografisk översikt över regissörens liv och karriär genom att foga ihop egna intervjuer och sedan täta luckorna med annat intervjumaterial, bland annat från essäsamlingen The Shape of Rage: The Films of David Cronenberg. Resultatet är inte helt lyckat. Visserligen gör Cronenberg vältaliga och ingående reflektioner kring sina filmer och deras biografiska resonans och utvecklar sin på en gång både rebelliskt civilisationskritiska och småborgerligt civilisationsbekräftande filosofi, men jag skulle önska att Rodley mer aktivt förde ett samtal med intervjuobjektet utifrån egna analyser av dennes filmer.

Cronenberg går gärna i polemik med sina kritiker och väjer inte för att utmana hemlandet Kanadas censurlagstiftning med artiklar, öppna brev och offentliga debatter till försvar för sin estetik. Han ironiserar med glädje över den stereotypa, offentliga bilden av sina filmer och sin person. I John Landis film Trassel i natten (Into the Night, 1984) framträder han i en liten biroll som introduktör av ett övervakningssystem med scanners, och Martin Scorseses kommentar om att han ser ut som en gynekolog från Beverly Hills tog han bokstavligt när han spelade in Flugan (The Fly, 1986) och agerade just gynekolog i filmens mardrömsekvens.

Uppmärksamheten står knappast i proportion till den kommersiella framgången för hans filmer. Död Zon (The Dead Zone, 1983) och Flugan är de enda filmer som nått någon större publik. Bioaktuella Den nakna lunchen (Naked Lunch, 1991) lär inte locka någon masspublik. Snarare är orsaken till intresset för Cronenberg hans konsekventa val av tematik och estetik, som kommer av att han skriver själv manus till de flesta av sina filmer, och hans särpräglade originalitet i gränslandet mellan skräck och science fiction.

David Cronenberg är helt enkelt verksam i sin egen genre, men det innebär inte att han saknar inspirationskällor. Han nämner själv författarna Vladimir Nabokov och William Burroughs, men det finns åtskilliga, mer renodlade science fiction-författare man skulle kunna nämna, t.ex. Alfred Bester, Philip K. Dick och J.G. Ballard.

Inom efterkrigstidens science fiction är Cronenbergs idéer inte ovanliga: den ur naturen utvecklade människan har i civilisationen och dess teknologi skapat sig en ny ekologi, som speglar henne men som också utifrån sina nya villkor måste förändra henne såväl psykiskt som fysiskt.

Cronenbergs centrala metafor för förändringen är kreativ cancer, något som både kan ses som ett hot om degenerering och undergång eller som ett löfte om en till den nya ekologin bättre anpassad biologi. De skenande mutationerna – i cronenbergska termer: transformationer till det nya köttet – är svaret både på den direkta fysiska förändringen av tillvaron (Videodrome och Flugan) och på den obalans som uppstått när 1900-talets självkontrollsideal och rationalistiska tyranni hotat utplåna vår emotionella identitet (Frossa/Shivers och Rabid).

Från svensk horisont är det intressant att David Cronenberg inte gör film i en amerikansk tradition utan i en kanadensisk. Kanada är ju ett land som i hög grad liknar Sverige, med liknande kollektiva samhällsvisioner kring den goda, omhändertagande välfärdsstaten och sansade, rationella samförståndslösningar på alla problem och konflikter.

I Cronenbergs filmer befinner sig karaktärerna innanför systemet, som aktiva uppbärare av den rådande ordningen, ängsligt hatande och älskande repressionen, dömda att bli offer för krafter de inte förstår. Makten är samhällssystemet självt, opersonligt, ogripbart och omöjligt att stå vid sidan av. Det finns inget utanförskap, bara innanförskap.

David Cronenberg har mycket att säga i sin närmast oinskränkta biografiska monolog i Cronenberg on Cronenberg, särskilt om skräck- och science fictionfilmens unika potential att skildra komplexa filosofiska problem och bearbeta mentala processer – att som han uttrycker det: visa det ovisbara, säga det osägbara, filma det ofilmbara – i en tid då genrerna dominerats av lättviktiga och mekaniska formelalster som Fredagen den 13: e-filmerna och Star Trek-serien. Boken utgör därför en välkommen introduktion. Den som önskar en mer kritisk studie borde emellertid införskaffa The Shape of Rage.