Noah’s Ark – Michael Tapper

USA 1928. Regi Michael Curtiz Manus Darryl F. Zanuck, Anthony Coldeway (bearbetning) Foto Barney McGill, Hal Mohr Klipp Harold McCord Scenografi Anton Grot Musik Louis Silvers, Alois Reiser Med Dolores Costello Marie/Miriam George O’Brien Travis/Jafet Gwynn Williams Al/Ham Noah Berry Nickoloff/kung Nephilim Paul McAllister prästen/Noa. Producent Darryl F. Zanuck Produktionsbolag Warner Brothers Längd 100 minuter (originalversion: 135 minuter) Distribution på dvd Turner Classics (USA), Cine Mudo (Katalonien/Spanien) Amerikansk premiär 1928-11-01 (stum), 1929-06-15 (ljud).

Orientexpressen vid gränsen mellan Tyskland och Frankrike strax innan utbrottet av första världskriget. Travis en amerikansk playboy, reser tillsammans med sin vän Al när han förälskar sig i den tyska nattklubbsdansösen Marie. Travis och Marie gifter sig i Paris, men vägarna skiljs när Travis och Al tar värvning efter att USA gått in i kriget. Marie återupptar då jobbet som turnerande dansös, nu i en underhållningsensemble som uppträder för soldater längs fronten. I en småstad möter hon en ryske spionen Nickoloff, som nästlat sig in i den franska underrättelsetjänsten. Galen av åtrå sedan deras tidigare möte på Orientexpressen anger han henne som tysk spion och har för att garantera hennes avrättning smugglat ner hemliga papper i resväskan hon bär.
Som av en händelse ingår Travis i exekutionsplutonen, men just som han befriar henne slår bomber ner och ruinen där de befinner sig störtar in över dem, Nickoloff, en präst och en grupp soldater. När de vaknar upp är de instängda under rasmassorna. Prästen berättar då om Noas ark, illustrerat av en sekvens där prästen är Noa, Nickoloff är kung Nephilim, Travis är Noas son Jafet och Marie är Noa-familjens fåraherde Miriam. Under arbetet med arken kidnappas Marie av Nephilim, som tänker offra henne till sin gud Jaguth. Jafet kommer till undsättning men fängslas, förblindas och sätts i slavarbete.
Gud klarar förstås skivan genom att med en blixt respektive himmelsk ljusstråle befria och hela den Simson-liknande Jafet, som räddar Miraim till arken just som syndafloden spolar bort kungen och hans depraverade undersåtar. Filmen avrundas med att Nickoloff dör av sina skador just som folk från utsidan lyckas ta sig in under rasmassorna. Väl ute får Travis och Marie beskedet att vapenstillestånd proklamerats. Kriget är slut.

Just som jag avslutat arbetet med en essä om Darren Aronofskys NOAH (2014, släppt på bluray och dvd) till en kommande antologi (se ESSÄER) lyckades jag luska rätt på en katalansk dvd-utgåva av en tidigare amerikansk storfilm på temat. Noah’s Ark är en numera bortglömd mastodontproduktion regisserad av Michael Curtiz (Slaghöken, Casablanca) efter ett manus av Darryl F. Zanuck, senare direktör för 20th Century Fox. Filmen var Curtiz Hollywooddebut; han rekryterades av Jack Warner efter att denne hade sett någon av hans två monumentala bibelepos producerade i Österrike då Curtiz fortfarande hette Mihály Kertéz: Sodom und Gomorrha (1922) och Die Sklavenkönigin (1924). Förmodligen hade Warner fått syn på den senare, som släpptes i USA under titeln Moon of Israel.
Som så många andra amerikanska storproduktioner gjorda i perioden 1926–31, släpptes Noah’s Ark i två versioner: en stumfilmsversion och en som kryddats med tal- och sångscener för Warner Brothers’ sound-on-disc-system. Det blåste upp budgeten till den då enorma summan av en miljon dollar. Man ser att bolagets spenderbyxor varit på också under filmens storslagna effekter vid syndafloden, som lär ha kostat livet på några statister och åtskilliga brutna ben på andra. Uppgifterna är osäkra, men dödsfall och svåra skador var inga okända fenomen under stumfilmens vildsinta dagar. Slående är hursomhelst att den följer mönstret från många 1920-talets bibelfilmer, Curtiz och andras, nämligen parallellen mellan biblisk tid och samtid.
Stjärnorna Dolores Costello (Old San Fransisco) och George O’Brien (Sunrise) spelar de unga älskande, Travis och Marie – till det yttre ganska typiska representanter för tjugotalets jazzålder, om än lite väl renskrubbade för att övertyga – i en film som lånat berättarstrukturen från Cecil B. DeMilles originalupplaga av De tio budorden (The Ten Commandments, 1923). Den moderna historien utgör den dominerande parten av filmen, medan bibelhistorien är insprängd dels för att locka med spektakulära effekter, dels för att moraliskt belysa huvudberättelsen. I den ordningen.
Problemet är bara att kopplingen mellan berättelserna är vag, för att inte säga obefintlig. Tillsammans med en stolpigt framsagd dialog, det fånigt tillrättalagda slutet och den snabbt föråldrade växlingen mellan stumfilmsinslag och ljudsekvenser gjorde det filmen till en bortglömd flopp trots överlag goda recensioner och flera försök till nylansering av filmen på 1930-talet. Skådespelarprestationerna haltar också betänkligt, särskilt från Dolores Costello, som Warner haussade med buller och bång genom att sätta hennes namn i krigsrubrik ovanför filmtiteln. Det trots att den betydligt bättre och förmodligen mer säljande George O’Brien just hade avslutat huvudrollen i F.W. Murnaus universellt hyllade Sunrise (1927). Han fick nöja sig med att få sitt namn i mindre skrift efter ett ”with” under titeln.
En del av ojämnheterna i den blandade stum- och ljudversion som finns tillgänglig på dvd kan förstås skyllas på att filmen först spelades in stum 1927–28. Samtidigt slog ljudfilmen igenom med Warners storsuccé Jazzsångaren (The Jazz Singer, 1927), och medan stumfilmsversionen gick upp i november 1928 skrev man till eller gjorde om en del av scenerna med ljud i regi av Roy Del Ruth till den version som gick upp i juni 1929. Det hade därför varit intressant att se den första helt stumma versionen, den som regisserades helt av Michael Curtiz. Om den överhuvudtaget finns eller går att rekonstruera, vill säga.
Anmärkningsvärt är dock hur illa man hanterar historieskildringen i den mytologiska Noa-berättelsen, förlagd till ett påhittat babyloniskt rike kring staden Ur. Att man struntat i bibelstoryns slut med en full och naken Noa som dömer sonen Hams släkt till evigt slaveri är i helt i sin ordning eftersom religionshistorisk forskning menat att den inte har något med den från sumeriska och babyloniska källor stulna syndaflodshistorien att göra utan förmodligen har ett helt annat ursprung. Men de många historielösa påhitten är ett märkligt tilltag med tanke på att D.W. Griffiths Nationens födelse (1915) inledde en tradition i Hollywood där man anlitade historiker och arkeologer som rådgivare när man spelade in historiska filmer.
Här finns till exempel en påhittad gud, Jaguth, som man ska offra människor till. Varför, undrar man, när den mesopotamiska historien innehåller en myriad kända gudar man kunde använt sig av i stället? Inga historiska belägg finns heller för människooffer i mespotamisk kultur. Och varför heter kungen Nephilim, när alla som läst Bibeln vet att det är namnet på fåordigt beskrivna gudaväsen som nämns mellan skapelseberättelsen och historien om Noa?’ Kulmen på de klumpiga påhitten är när Noa klättrar upp för ett berg, där Gud visar sig genom en brinnande buske och ger via blixtar instruktioner om arkbygget på stora stentavlor. Dåtidens publik, som var mer förtrogen med Bibeln än dagens biobesökare, visste att det är taget från berättelsen om Moses, inte Noa. Totalt sett ger det ett fånigt och amatörmässigt intryck som säkert bidrog till fiaskot.