Sju dödssynder räcker inte

Högmod, girighet, lust, avund, vrede, frosseri och lättja – de sju klassiska dödssynderna tillägnas var sin film av Richard Hobert, som både skriver manus, regisserar och som även gjort filmmusiken till den första och den tredje filmen i serien. Den första är Glädjekällan, som blev hans långfilmsdebut på bio, den andra är Händerna, som just haft videopremiär. Idag har den tredje filmen, Höst i Paradiset och som är en fristående fortsättning på Glädjekällan, världspremiär på biograf i sex orter på Österlen med omnejd.

Galapremiären i närvaro av regissören och flera av huvudrollsinnehavarna – bland andra Sven Lindberg, Göran Stangertz och Camilla Lundén – äger rum i Simrishamn, där filmen spelats in. Andra premiärorter är Trelleborg, Ystad, Tomelilla, Kivik och Kristianstad. Resten av Sverige får vänta tills den sjätte oktober, då filmen går upp på ett tiotal andra orter runt om i landet.

Vilken dödssynd som är temat i vilken film har Richard Hobert tidigare inte velat säga. Jag kastar fram mina förslag: att Glädjekällan har högmod som tema och att Händerna handlar om girighet. Av Hoberts grymtningar förstår jag att det inte är så enkelt. De andra dödssynderna finns så att säga med i bakgrunden i alla filmerna. I programhäftet till Höst i Paradiset medger han dock öppet att filmen handlar om lust.

– Det är så uppenbart att jag lika gärna kan berätta det från början. Anledningen till att jag inte tidigare velat säga något är att jag inte vill se filmerna som skolplanscher av de olika dödssynderna. Som om jag skulle säga: Denna film ska handla om vrede och nu ska ni få ett exempel på det. Här är en person som är riktigt förbannad.

Richard Hobert bor i Malmö och arbetar i Simrishamn, där hans bolag Cimbria Film AB har sitt kontor – Cimbria efter 1600-talsstavningen Cimbrishamn. Att inte arbeta i Stockholm har både för- och nackdelar.

– Jag har valt att arbeta i en miljö som jag finner kreativ, och jag tror att mitt perspektiv utanför storstaden och utanför Stockholm skänker mina filmer ett särskilt värde. Givetvis skulle det vara enklare med finansieringen och distributionen om jag vistades i Stockholm, men det skulle inte bli de filmerna som jag gjort här i Skåne och På Öland.

Hittills har filmerna finansierats av Sveriges Television i Malmö på en sträng budget kring nio-tio miljoner. Därför har Richard Hobert lärt sig noga planera sina filmatiseringar.

– Regianvisningarna i manuskripten är utförliga och jag ritar ett storyboard med bildidéer till filmen. Herregud, när jag väl börjar inspelningen har jag bara 45 dagar och åtta timmar om dagen på mig. Långt innan manusarbetet börjar har jag sett ut inspelningsplatserna, vilket färgar av sig på skrivandet. Och med lite tur och många människors vänlighet har vi nästan alltid fått tillgång till de ställen jag velat ha. Till exempel hade jag en gård i trakten av Rörum som önskeval för Vendelas äpplegård i Höst i Paradiset. Händelsevis skulle gården renoveras och inte bebos på ett år. Ägarna, som bodde i granngården, lät oss låna den så länge vi behövde.

Från och med nästa film hoppas han även på samfinansiering med utländska intressenter, vilka det är vill han dock inte tala om. Men tycker han inte själv att ett projekt om sju filmer med utgångspunkt i religiös moraluppfattning låter lite väl likt den polske regissören Krzysztof Kieslowskis filmer kring de tio budorden i Dekalogen?

– Kieslowskis i och för sig utmärkta filmer är starkt religiöst präglade, det är inte mina. Jag valde dödssynderna därför att de var er bra utgångspunkt för mina berättelser. Kanske finns det andra starka drivkrafter i människorna, men det är nog inte en slump att just de sju dödssynderna hart överlevt i många århundraden som begrepp för de starkaste. De sju dödssynderna har blivit sju dörrar in i mitt eget inre och förhoppningsvis gjort mina berättelser mer allmängiltiga.

Alla berättelserna är färdigskrivna. Karaktärerna från de olika filmerna kommer att korsa varandras vägar under seriens gång. Undrar ni till exempel om Catti i Glädjekällan och Höst i Paradiset är densamma som Catti i Händerna, så är hon det (och spelas i bägge fallen avCamilla Lundén).

– När vi är klara med alla filmerna 1998, ska vi visa dem igen på biograferna och i en särskild ordningsföljd. Jag tänker mig dem som en symfoni, där de skapar en åttonde film som handlar om en och samma familj. I mina tv-serier, Sommarens tolv månader och Ålder okänd, har jag behandlat stora frågor om människosläktet och vetenskapens utveckling – yttre krafter som påverkar oss. Nu vill jag ner till en vardagsmiljö och till inre krafter.

Glädjekällan blev en succé både på bio och video, fick kritikerberöm och vann flera festivalpriser. Händerna blev däremot ett misslyckande på bio och fick mycket blandad kritik. Richard Hobert menar att filmen schabblades bort i distributionen eftersom den släpptes mitt i högsommaren 1994, samma dag som Vattenfestivalen öppnade i Stockholm. Det var helt enkelt svårt att få kritiker och publik intresserade av denna melankoliska thriller som utspelas några dagar under en grå öländsk vinter.

I januari i år fick han 1994 års Ingmar Bergman-pris, men på en direkt fråga säger han sig inte ha någon konstnärlig förebild varken i Sverige eller utomlands. Vad beträffar svensk film så känner han sig inte särskilt besläktad med det utbud som finns just nu.

– De flesta svenska filmerna jag sett är antingen ambitiösa verk för intellektuella men med alltför konstiga intriger och människor för att vanligt folk ska kunna identifiera sig med dem, eller så är det ansträngda situationskomedier om oväsentligheter. Jag hoppas därför jag lyckas ta upp väsentligheter på ett underhållande sätt. De gånger då jag upplever verklig komik finns det alltid en resonans i något djupt allvarligt och svart. Komiken kommer in som en del av många andra känslor. Mina filmer svänger därför ibland tvärt mellan olika stämningar och känslor.

Och någon påverkan från utländska regissörer känner han inte heller.

– Jag har sett så mycket film i hela mitt liv, både svensk och utländsk film, men jag kan inte se några likheter mellan min registil och någon annans. Genom att se mycket film har jag lärt mig hantverket – hur man berättar om människor och händelser på ett för publiken engagerande sätt.

Den enda filmiska stöld han erkänner sig skyldig till är att han tagit en detalj ur Dennis Hoppers Easy Rider. Det är i en scen där den försupne rockstjärnan Mick flyr från sin skam då hans gravida flickvän Catti kommit på honom att vara otrogen med en-grannfru. Likt Peter Fonda i öppningsscenen i Easy Rider drar han iväg utan mål – dock till fots och inte på motorcykel – efter att ha kastat bort sin klocka. I Hoppers film markerar randas bortkastande av klockan en flykt till det forna cowboylivet i den amerikanska västern; i Höst i Paradiset får det en annan betydelse.

– Mick idealiserar det 1960-tal då han var en ung rockstjärna och inte kände sig som en utbränd relik från det förgångna. Han har givetvis sett Easy Rider, den generationens viktigaste rebellfilm. När han kastar sin klocka flyr han tillbaka till sitt trygga 1960-tal. På så sätt slipper han ta itu med sina problem i nuet.

Mick är en karaktär som man lätt associerar med Ulf Lundell. Alkoholismen, 1960-talsnostalgin; musiken och sångtexterna samt det faktum att Lundell tidvis bor på Österlen, där filmens idylliska torp Glädjekällan ligger, bygger på de associationerna. När Mick dessutom spelas av Göran Stangertz, som hade titelrollen i Janne Halldoffs filmatisering av Lundells självbiografiska roman Jack, känns det nästan övertydligt.

– I den generationen som idag är 45–50 år fanns det så många som hade samma rockdrömmar som Mick: Lalla Hansson, Lasse Tennander, Pugh Rogefeldt, Tommy Blom och Ulf Lundell. Mick är en föredetting som inte riktigt spelade i samma division solade mest kända namnen utan som harvade i B-laget. Han dröjer sig kvar i drömmen och lyckas inte gå vidare.

Det finns ondska i Richard Hoberts filmer. Dödssynderna frigör starka krafter som hotar stundvis hotar att förgöra huvudpersonerna. Oftast får synderna stå i kontrast till den oskuldsfulla Catti, den enda karaktären som ska finnas med i alla filmerna Hobert är emellertid noga med att betona att det inte finns någon skurk eller ondskefull person i hans filmer.

– Jag har ingen sensmoral i mina berättelser, och det finns heller inga bovar. Det som jag vill berätta om är sammansatta människor som söker lyckan i 1990-talets Sverige.