Samma gamla Chaplin – Michael Tapper

Redan på omslaget tar man till brösttonerna. Ovanför filmtidskriften Chaplins nya, stramare logotyp meddelar man att läsaren håller ”Sveriges filmtidskrift” i handen. Det finns åtminstone två till av betydande riksintresse: Filmhäftet och Filmkonst. I Chaplins ledarspalt fortsätter sedan den nya chefredaktören att i svepande formuleringar tala om hur filmkritikerns roll måste debatteras och hur filmen ständigt måste omformuleras för att hållas levande.

Men inget av detta avspeglas i det aktuella numret, som tar sin utgångspunkt från den historiskt sett tveksamma födelsedagen för filmen den 28 december för 100 år sedan i Paris.

I stället är det samma gamla Chaplin – kulturkonserverande och förutsägbar. Etablerade filmkritiker skriver om uppburna filmpersonligheter och deras verk utan hänsyn till vad som är aktuellt på repertoaren och utan att en enda originell tanke föds i texterna. I omvärlden saknas det inte inspirerande förebilder: brittiska Sight & Sound, amerikanska Cineaste och Film Comment med flera. I dessa tidskrifter blandas det aktuella med det retrospektiva och där avspeglas de nya filmteoretiska strömningarna ofta i artiklarna. Men i svenska Chaplin förblir allt vid det gamla. De som skrev förr skriver nu och de skriver på samma sätt. De som skriver nu skriver som de som skrev förr.

Låt oss bläddra i bladet. Associationer och minnen i samband med filmer kan vara intressanta utgångspunkter för djupare betraktelser. Men när dessa personliga upplevelser blir till självändamål, som de korta betraktelserna kring stillbilder ur olika filmer, chefredaktör Mikaela Kindbloms hyllning till Viveca Lindfors eller Inger Edelfeldts artikel om sina vampyrfilmsupplevelser, hör de hemma i dagböcker eller självbiografier snarare än i en filmtidskrift. Artiklarna lägger tyngdpunkten vid skribenterna på bekostnad av vad de skriver om, vilket ligger snubblande nära en aktuell tendens inom kvällspressen, där narcissistiska journalister blåser upp sig själva och sina lättsinniga tyckanden till stjärnstatus.

Andra artiklar tycks höra hemma i en helt annan tidning. Elisabeth Sörensons idolporträtterande intervju med Annalisa Ericson är ett hopplock av små gulliga anekdoter från teaterns och filmens värld som bättre skulle passa i en veckotidning, men har inget att förmedla till den filmintresserade.

Två pyttipannaartiklar ser mer ut att platsa i filmindustrins lättsmälta reklamblad. Den ena är en ostrukturerad samling korta nedslag i 100 år av svensk filmhistoria. Artikelförfattaren räknar bland annat upp födelseår för filmarbetare och särskilda filmhändelser, som internationella priser för svenska filmer. Låter det intressant? Det är det inte. Den typen av fakta gör sig bara i ett filmlexikon.

Den andra pyttipannan är en enkätredovisning, där 28 filmarbetare och kritiker svarar på några frågor om filmhistoriska personer och filmer de beundrar alternativt hatar. Hade man i stället koncentrerat sig på den sista frågan om den svenska filmens framtid, tagit med ett spektrum av filmarbetare och kritiker från kända till okända och låtit svaren bli mer än två meningar långa så hade det kanske blivit en relevant och utmanande låsning. Nu gäspar man bara inför redaktionens brist på ambitioner.

Sedan finns det inslag man inte skulle vilja se någonstans, som Tove Falk-Olssons bildreportage från Liv Ullmanns filmatisering av Ingmar Bergmans manus Enskilda samtal. Reportaget består av en serie tråkiga foton utan tillstymmelse till bakomliggande tanke. Hennes foton fyller hela sex sidor där man hellre skulle velat se Ullmann och Bergman stå till svars för varför publiken ska intressera sig för ännu en historia om den sistnämndes föräldrar.

Återstår några läsvärda inslag. De två artiklarna om Charlie Chaplin motiverar sin plats, även om Torsten Ekbom ibland drar åt det patetiska när han bygger upp ett hyllningscrescendo till Chaplins komiska marionettdans i Guldfeber, för att till slut förklara dennes humor vara universell och evig. Örjan Roth-Lindberg presterar en mer gedigen analys av Chaplins komik.

Ytterligare två artiklar som förtjänar att lyftas fram är Jan Agheds om John Fords krigsfilm De skulle offras från 1945 och Roy Anderssons debattartikel om det svenska filmklimatet, vilket är den enda artikeln som verkligen följer upp de påstådda ambitionerna från tidningens ledare. Andersson efterlyser en filmdebatt och filmkritik som går bortom det lättköpta tyckandet och som kanske kunde hjälpa fram en annorlunda och mer innovativ svensk film än den vi ser i dag.