April 1952, Dramatikern Arthur Miller kör sin bil från New York mot Salem, Massachusetts, där han ska studera förhörsprotokollen från en häxprocess 260 år tidigare. Han tar omvägen förbi Connecticut för att träffa sin älskade vän, teater- och filmregissören Elia Kazan. Det blir ett bittert möte. Kazan har just varit kallad till kongressens rättegångsliknande förhör om ”oamerikansk verksamhet”, i klartext: samröre med kommunistiska organisationer.
Sedan Kazan vägrat besvara de konstitutionsvidriga frågorna hotas denne nu av yrkesförbud. Miller inser sin väns skräck inför att berövas kreativiteten, själva livsluften, men blir förstämd när Kazan berättar att han ändrat sig och tänker ange några före detta kollegor för att kunna fortsätta arbeta. Senare, på vägen hem från Salem, hör Miller nyheterna om Kazans vittnesmål i sin bilradio.
Trettiofem år efteråt finns bitterheten kvar. I självbiografin Tidskurvor från 1987 skildrar Miller händelserna med en blandning av sorg och vrede – sorg över en förlorad vänskap och vrede över det maktfullkomliga kongressutskottets framfart. Några månader senare publiceras Kazans självbiografi A Life. Tonen är här en helt annan. Kazan gör det han har gjort alltsedan den ödesdigra vårdagen 1952: tafatt och föga övertygande försöker han rättfärdiga sitt beslut med att kommunisthotet varit verkligt och att Miller ignorerat dess allvar.
Sanningen var dock att det amerikanska kommunistpartiet vid den här tiden var svagt och splittrat. Så gott som alla som kallades till förhören hade antingen bara varit med på enstaka möten eller hoppat av efter en kort tids medlemskap i protest mot den stalinistiska totalitarismen. Miller konstaterar i sin självbiografi helt korrekt att FBI genom sina många infiltratörer måste ha känt till detta. Således hade förhören ett helt annat syfte, nämligen att bedriva häxjakt.
Häxjakt är ett gammalt europeiskt fenomen, till synes irrationell i sin hysteri men ofta med bestämda politiska syften: att demonstrera samhällsordningens auktoritet över andra lojaliteter som vänskap, kärlek och släktskap. Samhällets fiende är här inte ett yttre, fysiskt hot utan ett inre, andligt – ett moraliskt förfall. Och för att visa på brottets allvar och motivera tortyr och dödsstraff måste fienden demoniseras, göras fruktansvärd i sin makt och avskyvärd bortom all sympati.
Religionshistoriker kan berätta om den förföljelse de kristna utsattes för i antikens Rom, där statsmaktens propaganda utmålade dem som ett underjordiskt nätverk av till synes vanliga medborgare som på sina hemliga möten ägnade sig åt spädbarnsoffer, bloddrickning, kannibalism och rituella sexövergrepp mot barn. Bristen på bevis och de kristnas förnekelse av dessa brott användes som argument just för att visa på hur farliga och skrupelfria de var. Med kristendomens erövring av Europa använde sedan kyrkan samma berättelser, samma metoder och samma bevislogik för att avrätta oliktänkande, kätterska sekter och judar. Att vi just kommer ihåg häxprocesserna har flera orsaker. De inträffade i relativt modern tid, under formella förhör med protokoll som sedan bevarats och de var ofta spektakulära offentliga tillställningar.
Den kanske mest spektakulära och politiskt tydliga häxprocessen utspelades under den katolska motreformationen i franska Loudon på 1630-talet, då prästen Urban Grenier, känd för att skydda hugenotter, anklagades för häxeri och brändes i en rättegång som arrangerats av kardinal Richelieu. Händelserna skildras utförligt i Aldous Huxleys roman The Devils of Loudon som utkom 1952 och som möjligen Arthur Miller hade läst då han arbetade med sin pjäs ”Häxjakten” (”The Crucible”), som publicerades 1953.
Häxprocesserna upphörde under 1700-talet, enligt några historiker för att inkvisitorerna börjat vända blicken även mot samhällets högre skikt. De fantasieggande och paranoida föreställningarna om den förslagna inre fienden lever dock kvar, och under det kalla krigets orosperiod kom de väl till pass. Ekonomiska, sociala och politiska problem kunde på båda sidor av järnridån förklaras med att den yttre fienden smygvägen trängt in i landet, indoktrinerat moraliskt svaga individer och gjort dem till femtekolonnare.
Vid tiden för pjäsen ”Häxjakten” kulminerade den amerikanska kommunistparanoian i en hysteri som väl kan jämföras med häxprocessernas excesser. Den numera ökände Joseph McCarthy valdes som ordförande för senatens ständiga undersökningskommission och började med en inkvisitors nyckfullhet och utan några som helst bevis sparka ut folk från statsförvaltningen bara för att det föll honom in att de var kommunister.
Men det kanske mest bisarra tidsfenomenet var ryktet om det som kallades ”The Manchurian Candidate”, som under Koreakriget spreds i underrättelsetjänsten, försvarsmakten och bland politiker. Enligt denna myt hade ryssarna och kineserna uppfunnit en hjärntvättningsdrog som kunde förvandla amerikanska soldater i nordkoreansk fångenskap till programmerbara mördarrobotar. Det mest infernaliska i myten var att dessa soldater inte själva var medvetna om sin hjärntvättning, utan agerade som vanligt tills deras programmerare genom ett ord eller en signal tog kontroll över deras vilja.
Ryktena ledde till att CIA själv satte igång experiment med personlighetsförändrande droger, bland annat LSD, vilket resulterade i livslånga psykiska problem och i värsta fall självmord för försökspersonerna som deltog.
Det är inte svårt att se parallellen mellan hjärntvättning och förhäxning. Myten har här endast nödtorftigt uppdaterats och försetts med en förment vetenskaplig inramning. Den illustrerar också hur kokett vår illusion om samtiden som förnuftig och upplyst verkligen är. Vad spelade det för roll om förhörspersonen vägrade svara på kongressförhörens försåtliga frågor eller nekade till brott i ett sådant samhällsklimat? Liksom under häxprocesserna togs det bara som ytterligare ett bevis för skulden och farligheten hos förhörspersonen och den organisation han misstänktes tillhöra.
För den anklagade återstod bara ett sätt att undvika en fällande dom: erkänna skuld vare sig anklagelserna var sanna eller inte och tigga om nåd. Därmed fick makthavarna de offentliga skådespel de ville ha. Fienden fanns, men kunde genom sin moraliska underlägsenhet avslöjas och knäckas av samhällets oförvitliga auktoriteter. Renad och pånyttfödd genom utrensningen återupprättas den gamla samhällsordningen.
© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-03-27.