Livrädd för verkligheten

John Baxter Steven Spielberg: The Unauthorised Biography New York: HarperCollins, 1997

”In order to be a story-telfer you have to live a life”, löd François Truffauts råd till Steven Spielberg un­der inspelningen 1976 av Närkontakt av tredje graden. För John Baxter, författare till ett flertal regissörsbio­grafier, är Spielberg och den genera­tion filmarbetare som buntades ihop under beteckningen Nya Hollywood en samling nördar som vet allt om film men inget om livet. I sina filmer refe­rerar de oavbrutet till andra filmer men saknar litterär och annan konst­närlig bildning.

Likt infantila härskare byggde några av dem – Francis Ford Coppola, Geor­ge Lucas, Steven Spielberg – upp små kungariken, produktionsbolag där de lät sig dyrkas som gudar av sina medarbetare. Deras mindre megalomanis­ka kollegor – Brian De Palma, Martin Scorsese, John Milius – nöjde sig med att skärma av sig från världen genom en hängiven filmkonsumtion. Det ge­nerationsskifte som först framstod som en radikal förnyelse av den ameri­kanska filmen blir med John Baxters ögon snart en likplundring av det gam­la bolagssystemet.

Steven Spielberg, världens genom tidernas kommersiellt mest framgångsri­ke filmregissör får klä skott för en kri­tik som Baxter verkar rikta mot hela den amerikanska populärkulturen. Regissörens omvittnade passion, inte bara för film utan även för elektroniskas leksaker, Walt Disney och konstnären Norman Rockwell, förlöjligas som amerikansk kitsch, en verklighetsflykt till ett kontrollerat sagorike. Hur filmerna, undantaget fiaskot 1941, kunde bli så populära tillskriver Baxter flyhänt filmsnickeri och smart marknadsföring. Spielbergs alster är ju, enligt honom, sällan mer än ett uppkok av genreklichéer befol­kade av serietidningskaraktärer.

En inte namngiven konstkritiker ci­teras i boken med en karaktärisering av Norman Rockwells konst som ”art for, and about, Joe Sixpack” och läsa­ren ska förstå att detta också gäller Spielbergs filmer. Det dröjer inte många sidor in i boken innan det bör­jar lukta kultursnobbistisk kritik som spelar på att läsaren ska förstå att här görs det dumma fil­mer för dumma människor.

Ändå är den icke-auktoriserade biografin till stora delar uppfriskande att läsa, i synnerhet som de tidigare böckerna om Spielberg varit så underdånigt hyllande av regissören som ett genialiskt underbarn. Hans filmers ständigt återkommande tematik, där en sönderfallande familjeutopi återupprättas och stärks efter undanröjandet av ett yttre hot, blir efterhand enformigt stereotyp.

Alla som läst romanförlagorna till filmer som Hajen (1975) och Jurassic Park (1993) kan omedelbart se spielbergiseringens effekter i filmerna. Likheten med Dis­neys ofta konformistiska sagobearbet­ningar är slående, och det är knappast en slump att han nämndes som tänkbar direktör för Disney-koncer­nen i början av 1980-talet, då bolaget upplevde sin värsta kris.

Besattheten av att gång på gång frambesvärja en utopisk familjelycka spårar Baxter till Spielbergs uppväxt i en familj som splittrades genom föräld­rarnas skilsmässa. En krassare förkla­ring är naturligtvis att det går hem hos den konservativa familjepublik, företrädesvis ur medelklassen, som är Spielbergs ursprung och målgrupp. För regissören själv finns det säkerligen ingen motsats mellan dessa olika för­klaringar eftersom han i olika inter­vjuer säger sig vara ett med sin publik. Underförstått är filmerna härtap­pade direkt ur processer i det ameri­kanska folkets kollektiva omedvetna.

John Baxters kritik av Ste­ven Spielbergs trendsättande inflytande i Hollywood är bestickande. Den kreati­va förnyelse som kulminerade i mitten av 1970-talet har i dag förbytts till en es­tetisk konservatism värre än någonsin den som rådde under Hollywoods guld­ålder mellan 1920 och 1950.

Sedan tio år tillbaka har de stora filmbolagens produktion ställts om från många filmer med riskspridning av investeringskapitalet till några få storsatsningar, så kallade blockbusters. Policyförändringen är ett vågspel som medfört en inriktning på filmer som måste gå att sälja till en masspublik. Konstnärliga aspekter, riskfyllda projekt och djärva idéer ställs därför i skamvrån och koncept­tänkandets diktatur råder.

Till stor del har den nya produktionspolicyn in­spirerats av Spielbergs enorma kassa­succéer. Med sin känsla för återvin­ning av gammal hollywoodsk skåpmat har han lärt styrelserna i de största filmbolagen att publiken helst av allt vill köpa något välbekant, till exempel nyin­spelningar av gamla filmklassiker eller filmatiseringar av tv-serier, serietid­ningar och tv-spel. Hans prestigefyllda och prisbelönta Schindler’s List (1993), som tycktes vara början på en förändring av hans karriär, ser i dag ut som en pa­rentes.

Nästkommande projekt är The Lost World, en fortsättning på Jurassic Park, och uppbyggnaden av multime­dieföretaget DreamWorks SKG, där han tillsammans med skivmogulen David Geffen och ex-Disneyproducen­ten Jerry Katzenberg ska producera filmer, tv-spel, cd-rom och mycket annat.

John Baxter skildrar den unge Spiel­berg som en filmnörd, rädd för flickor och för att leva i verkligheten. Med tilltagande ålder svänger porträttet till en känslokall arbetsnarkoman, omgiven av kvinnor som i brist på egna karriär­framgångar gärna snor åt sig av hans pengar. Det blir bitvis tvålopera med fallenhet för insinuanta glidningar i språket. Å andra sidan bygger Baxters bok nästan helt på intervjuer – egna och andras – och han kan belägga allt i boken med hänvisningar. Författaren gör också utvikningar, där han skildrar stämningarna och för­ändringarna bland Spielbergs kolle­gor.

Bilden av en regissörsgeneration i kreativ kris är påtaglig. Deras föregångare från det gamla Hollywood – Alfred Hitchcock, Howard Hawks, Billy Wilder – gjorde alla sina bästa filmer efter fyllda fem­tio. Fyrtiotalistregissörerna tycks däremot redan ha haft sin guldålder i ungdomen. Francis Ford Coppolas Jack (1996), Brian De Palmas Mission: Im­possible (1996) och Martin Scorseses Casino (1995) vittnar om konstnärlig utmatt­ning, en kreativ återvändsgränd. Spi­karna som ska göra soppa är urkokta. Framtiden ligger snarare i den ymniga lågbudgetproduk­tion som blom­mat upp utanför det traditionella Hollywood och som går under beteckningen indepen­dent.

© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-01-22.