Thomas Elsaesser Fassbinder’s Germany: History, Identity, Subject Amsterdam University Press
Det är för sent att lägga något väsentligt till allt det som redan skrivits om Rainer Werner Fassbinder och samtidigt för tidigt att lägga ett historiskt perspektiv på hans liv och verk. Så skriver Thomas Elsaesser, professor vid Institutionen för Film och TV på Amsterdams universitet, i sin nyutkomna bok Fassbinder’s Germany men lyckas alltså ändå klämma fram ytterligare cirka 300 sidor i ämnet.
Han kopplar samman Fassbinders mytomspunna privatliv med dennes offentliga verk (på film, teater och TV) och fortsätter därmed det tema som hittills dominerat biografierna och som regissören själv gärna underblåste i intervjuer. Men Elsaesser lägger till ytterligare en nivå när han, vilket bokens undertitel History, Identity, Subject också antyder, knyter samman den biografiska legenden och filmerna med den tyska historien.
Fassbinders nyckelverk är enligt Elsaesser tv-serien Berlin Alexanderplatz, om mellankrigstidens Tyskland, som Fassbinder läste som fjortonåring och sedan dess planerade att filmatisera. Anledningen var att han i huvudpersonen Franz Biberkopf såg sitt alter ego. Liksom Biberkopf var Fassbinders identitet obeständig och gränsöverskridande mellan det manliga och det kvinnliga, det hetero- och homosexuella, det aktiva och det passiva, det sadistiska och det masochistiska.
Så stark var identifikationen att Fassbinder i Biberkopfs tragiska livsöde såg en profetia om sin egen framtid. Flera av de rollgestalter som han själv spelade i sina filmer kom också att heta Franz. Och i en av honom tilldiktad, långfilmslång epilog till tv-serien från 1979 lyfts dramat om Biberkopf ur sitt historiska sammanhang och görs till en tidlös allegori om subjektet och historien.
Elsaesser hävdar att Fassbinder alltmer under sin karriär kom att uppfattas som en representant för tysk film och kultur i andra länder, men att han i sitt hemland betraktades som en outsider. högern kallade honom en maoistisk vänsterdemagog, vänstern ansåg honom vara en kryptofascistisk anarkist, intellektuella regissörer som avfärdade honom som en populistisk pornograf, den homosexuella subkulturen med regissören Rosa von Praunheim i spetsen såg honom som en förrädare. Andra tyska affischnamn (Wenders, Schlöndorff, Herzog med flera) var respektfulla men reserverade.
Ännu femton år efter sin död har Fassbinder inte fått någon arvinge, ingen efterföljare. Hans andliga släktingar är närmast hans samtida kollegor Pier Paolo Pasolini och Nagisha Oshima. Sex och död – Eros och Thanatos – var ett gemensamt, ofta förekommande motiv. Upprättandet av sociala hierarkier, ekonomisk exploatering och (hetero-och homo)sexuella maktspel blev i deras filmer till utbytbara metaforer för varandra.
Det är knappast en tillfällighet att de tre kommer från andra världskrigets axelmakter där dyrkandet av den militära hierarkin med dess sadomasochistiska disciplinsystem, fetischistiskt laddade uniformer och glorifierande av döden på slagfältet sexualiserades i den officiella propagandan. De tre var outsiders i alla läger, politiska såväl som konstnärliga. Deras filmer är knappast tänkbara som statsstödda eller kommersiella produktioner i en annan tid – exempelvis i dag – än 1960- och 70-talen, då civilisationskritik och politisk radikalism var ett revoltmode bland borgarklassens barn.
Men till skillnad från flera av sina generationskollegor vägrade Fassbinder glorifiera underklassen. Arbetare, kvinnor, invandrare och homosexuella ansåg han var lika genomsyrade av det sociala normsystemet som sina förtryckare. Och i hans filmer kastas ofta maktförhållanden om och avslöjar repressionens obevekliga mekanismer: den grekiske gästarbetaren i Svartskalle (1969) möter en turkisk kollega med samma rasism han själv utsatts för av tyskarna, de masochistiska kvinnorna i Petra von Kants bittra tårar (1972) och Satans yngel (1976) byter underkastelsen mot förakt så snart deras sadistiska förtryckare visar tecken på svaghet, smågangstern Fox i Frihetens nävrätt (1975) tar efter en lotterivinst omedelbart klivet upp i borgarklassen och vänder sina tidigare kamrater ryggen.
Huvuddelen av boken ägnar Elsaesser emellertid åt de filmer Fassbinder gjorde efter 1977, då han bland annat påbörjar en serie filmer som speglar tysk efterkrigshistoria: Maria Brauns äktenskap (1978), Lili Marleen (1980), Lola (1981) och Veronika Voss (1982). Att filmerna kretsade kring kvinnliga huvudpersoner beror på två saker: dels att Fassbinder ansåg kvinnor vara mer känsliga för tidsandan, dels att han inspirerats av Hollywoods kvinnomelodramer från 1940-och 1950-talen, en genre där Fassbinders idol Douglas Sirk var det främsta reginamnet.
Fassbinders iscensättningar med frånvaro av bilddjup och betoning på det teatralt stiliserade fungerar antirealistiskt, antiillusoriskt. Filmerna är exempel på hans idéer om filmen som ett parallellt universum, virtuell men inte mindre verklig än den vi lever i. I detta universum kan världen avslöjas och göras förståelig. Det teatrala görs även till en del av tematiken i filmerna, främst i Lili Marleen där parallellerna mellan nazismen och showbiz tydliggörs såväl retoriskt som psykologiskt och teknologiskt.
Fassbinder såg också nazismen som kapitalismen demaskerad: hierarkisk, brutal, glamorös – ständigt disciplinerande sina undersåtar moraliskt, materiellt och erotiskt med hjälp av olika spektakulära underhållningsritualer. Men många samtida kritiker tyckte att parallellerna i Lili Marleen snarare gick mellan den berömda schlagerns dödsdömda kärleksaffär och Tysklands nederlag i andra världsget. De menade därför att Fassbinder kantrat över i en farligt naiv och sentimental fascination för nazismens undergångskult.
Elsaesser instämmer i att filmen spelar med en pervers nazikitschomantik som inte är ovanlig för många av den här tidens filmer om nazismen och fascismen, till exempel De fördömda (1969), Nattportiern (1974) och Mannen som köpte sitt liv (1975). Men han hävdar att Fassbinder i sina bilder avslöjar och dekonstruerar sångens illusioner och falska metaforik. Eftersom Lili Marleen var ett beställningsarbete som Fassbinder förmodligen accepterade i förhoppningen om att slå igenom hos den stora publiken, var hans konstnärliga balansgång här – i hans mest ”kommersiella” produktion – än djärvare än i de övriga filmerna.
Fassbinder’s Germany och den danske kritikern och regissören Christian Braad Thomsens kommande biografi, Fassbinder – The Life and Work of a Provocative genius (förmodligen en engelskspråkig omarbetning av Fassbinder – hans liv og film från 1991), publiceras vid en synnerligen gynnsam tidpunkt för en ny granskning av Fassbinders verk. Tills alldeles nyligen har nämligen både hans efterlämnade arkivmaterial och flera av hans filmer varit omöjliga att se på grund av upphovsrättsliga tvister.
Så sent som i december 1996 var det premiär för en i Sverige dittills inte visad film, tv-produktionen Martha (1974), och det finns åtskilligt ur hans produktion som den svenska publiken utanför filmstudiokretsarna aldrig sett. För trots att Fassbinders filmkarriär bara varade i tretton år – från 1969 till hans förtidiga död 1982 – hann han med att göra 42 långfilmer. Till det ska läggas tv-serier, dramer, teateruppsättningar, debattartiklar, essäer med mera.
Under våren 1997 visas ett komplett retrospektiv av Fassbinders produktion på Museum of Modern Art i New York; många av filmerna i helt nya kopior från originalnegativen. Det skulle vara en kulturgärning av stora mått om dessa filmer även kom till Sverige, inte bara för tillfället att se denne märklige och självdestruktive filmkonstnärs hela produktion utan som en välbehövlig vitamininjektion för den kreativitetsförlamade svenska filmen.
© Michael Tapper, 1997. Aftonbladet 1997-05-24.