USA 1999. Cruel Intentions. Regi, manus Roger Kumble fritt efter Pierre Choderlos de Laclos roman Farliga förbindelser (Les Liasons dangereuses, 1782). Foto Theo Van de Sande. Musik Edward Sheannur (originalmusik), The Cardigans, Fatboy Slim, Skunk Anansie med flera. I rollerna Sarah Michelle Gellar, Ryan Phillippe, Reese Witherspoon, Selma Blair, Louise Fletcher med flera.
Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund
Pierre Choderlos de Laclos berömda roman om libertinen Valmont och hans likasinnade halvsyster, den intriganta markisinnan av Merteuil, har filmatiserats tre gånger tidigare: som samtidskomedin Farliga förbindelser (1960) av Roger Vadim, sedan som Farligt begär (1988) av Stephen Frears efter en pjäsversion av Christopher Hampton och året därpå den snabbt glömda Valmont av Milos Forman.
Av dessa är Frears version den mest lyckade, inte minst tack vare en enastående ensemble med Glenn Close i spetsen som den karismatiska intrigmakerskan. Till det yttre liknar handlingen en pikaresk, där de omoraliska huvudpersonerna firar triumfer i sina sexuella erövringar samtidigt som social förnedring väntar deras moralhycklande offer. Men Valmonts förälskelse i en uppriktigt moralisk kvinna, Madame de Tourvel, gör att dramat svänger över till att bli en tragedi.
En djävulsk romans flyttar spelplatsen till New Yorks blaserade och cyniska överklass i vår tid. Därmed ges det ett suveränt tillfälle att förvalta romanens socialkritiska undertext.
Här och var strör också regissören och manusförfattaren Roger Kumble lite salt i den annars så sockrade tillställningen. Exempelvis finns det en ganska underhållande scen då en förment liberal överklasskvinna chockeras över att hennes dotter förälskat sig i sin svarta cellolärare, till råga på allt en svärmorsdröm som komponerar en opera om Martin Luther King.
Den machogenomsyrade idrottskulturen parodieras framgångsrikt då en stjärna i amerikansk fotboll snärjs att hjälpa intrigmakarna under hot om att de annars ska avslöja hans homosexualitet. I övrigt saknar filmen dock förlagans giftdrypande punktering av den härskande klassens polerade fasader och sociala maktspel.
Skådespelarnas brist på närvaro och oförmåga att krypa under skinnet på sina karaktärer bidrar också starkt till att dra ner filmen till att bitvis likna ett anonymt avsnitt ur en av de många amerikanska ungdomssåporna från de senaste åren. Undantaget är Sarah Michelle Gellar, som gör sin intrigmakerska till en känslomässigt förstörd och brådmogen flicka som sår lidande och förnedring för att dölja sin egen ångest.
Sämre ställt är det däremot med Ryan Phillipe som Valmont och Reese Witherspoon som Anette Hargrove, filmens motsvarighet till Madame de Tourvel. Den förstnämnda saknar all sexuell karisma och ser mest ut som ett trumpet småbarn. Den sistnämnda har ingen moralisk resning och framstår som en klämkäck och ung Doris Day.
Sexualiteten skildras dessutom med en prydhet som generar och som går tvärs mot romanens uttryckliga knullerier. Själfull sex i kärlekens tecken är enligt filmen en diskret omfamning i missionärsställningen, för övrigt filmens enda nakenscen. Och det är något som väl illustrerar hur de Laclos provokationer förvanskats till att förmedla en nykonservativ sexualmoral.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-07-21.