USA 1999. The Out-of-Towners. Regi: Sam Weisman. Manus: Marc Lawrence efter Neil Simons manus till filmen Osmak till tusen (The Out-of-Towners, 1970). Foto: John Bailey. Musik: Marc Shaiman. I rollerna: Steve Martin, Goldie Hawn, John Cleese, Marc McKinney.
Metropol i Malmö
Storsatsningar som i huvudsak refererar till tidigare succéer från film och tv liksom rena nyinspelningar har blivit alltmer vanliga under de senaste åren. Det tycks som om det råder en allvarlig brist på kreativitet, originalitet och förnyelse i Hollywood. När valet av förlaga till nyinspelningen dessutom faller på en film som redan då den kom för 29 år sedan ratades av såväl kritiker som publik då luktar det desperation.
Berättelsen handlar om ett medelålders par som ska försöka återuppliva sitt närmast obefintliga samliv efter att barnen flyttat hemifrån. Äktenskapskrisen kulminerar under en resa från hemmet i den amerikanska mellanvästern till New York, en resa som blir en tripp till helvetet men som också leder till att makarna finner varandra på nytt.
I den ursprungliga versionen, med den korkade svenska titeln Osmak till tusen (1970), kunde inte ens så rutinerade och begåvade skådespelare som Jack Lemmon och Sandy Dennis kompensera för bristerna i pjäsförfattaren Neil Simons filmmanus. Det går inte bättre för komediveteranerna Steve Martin och Goldie Hawn, mest för att det nya manuset inte är någon förbättring av originalet.
I huvudsak försöker filmmakarna här parasitera på Martins och Hawns utomordentliga samspel i Snyltgästen (Housesitter, 1992). Den filmen hade emellertid ett manus med en betydligt bättre underbyggd och tragisk resonans som förstärkte de komiska poängerna.
I den nya Out-of-Towners skisserar man endast pliktskyldigt en bakgrund till huvudpersonernas äktenskapliga tristess präglat av ett ömsesidigt främlingskap och rena lögner, som en bakgrund till de påföljande, oftast poänglösa eskapader som följer då dessa lantisar förlorar sig i storstadsdjungeln.
Inte ens John Cleese som burdus hotellchef med smak för kvinnokläder och discodans kan rädda den här fantasilösa produktionen.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-08-08.