USA 1999. Universal Soldier – The Return. Regi: Mic Rodgers. Manus: William Malone och John Fasano efter rollfigurer skapade av Richard Rothsteln, Christopher Leitch, Dean Devlin. Foto: Michael A. Benson. Musik: Don Davis. I rollerna: Jean-Claude Van Damme, Michael Jai White, Heidei Schanz, Xander Berkeley.
Filmstaden i Malmö och Lund
Den första Universal Soldier (1992) var en sämre variation på ROBOCOP (1987). Istället för poliser handlade den om stupade vietnamsoldater som återupplivats för att tjäna som den amerikanska militärindustrins hjärntvättade yrkesmördare. Uppföljaren Universal – återkomsten, om en mentalsjuk dator som tar kontrollen över ett gäng nya soldatzombier, är enbart usel. Jag skulle till och med vilja påstå att den är sämre än något Jean-Claude Van Damme gjort tidigare, och då talar vi om åtskilliga bottennapp genom åren.
Det är förstås svårt att argumentera för sådana i sammanhanget mindre viktiga inslag som trovärdiga karaktärer, välskriven dialog, en handling eller ens en logik i denna handling. Van Dammes filmer är ju i allt väsentligt en sadomasochistisk lekstuga av blodiga kampsportsuppvisningar. En lång upptakt där Van Damme får fruktansvärt med stryk följs av den ofrånkomliga slutuppgörelsen där han mot alla odds vinner.
Amatörismen i skådespeleriet och den bottenlöst banala och ofrivilligt komiska dialogen är bisaker. Detsamma gäller den lika ofrivilligt farsartade handlingen. Här finns sådana höjdpunkter för kommande kalkonfilmfestivaler som när Van Damme och hans blivande beundrarinna just flytt undan en övermänskligt stark och mordisk soldatzombie in i ett förrådsrum med kemiska stridsmedel. Men inte försöker de ta sig vidare ut från byggnaden. Nej, istället står de lugnt kvar innanför dörren och diskuterar alltmedan deras förföljare skjuter sig in. Och så vidare.
Stundtals ser det faktiskt ut som om vår egen C-filmkung Mats Helge Olsson stått bakom kameran, för till och med de centrala slagsmålsscenema är trist avfilmade utan ansats till tempo eller rytmik. Hade det inte varit för Van Dammes stjärnstatus, skulle den här filmen fått en snabb död på en undanskymd, dammig hylla i videobutiken. Där hör den hemma.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-08-13.