USA 1999. Regi: Doug Liman. Manus: John August. Foto: Doug Lirnan. Musik: BT. I rollerna: Desmond Askew, Taye Diggs, William Fichtner, J.E. Freeman, Katie Holmes, Timothy Olyphant, Nathan Sexton.
Filmstaden i Malmö och Lund
Go är uppdelad i tre berättelser som utspelar sig under samma tidsförlopp och som då och dä korsar varandras vägar. Inspirationen från Mystery Train (1989) men framförallt Pulp Fiction (1994) är påtaglig.
Upphovsmännen har velat göra en trendriktig Tarantino för tonåringar. Det ska vara cyniskt och smart. Allt blir till ironi. Ingenting är riktigt på allvar eller tillåts beröra. Social och politisk kritik förs åt sidan och de brutala våldsamheterna presenteras med klämkäck skojfriskhet. Man skulle kunna kalla den en svart komedi om den inte vore så hållningslös.
Inledningsepisoden, ”Ronna”, börjar dock lovande. Den underbetalda snabbköpskassörskan i titelrollen hotas av vräkning och tvingas extraknäcka som kurir åt en knarklangarliga. När hennes chef semestrar ser hon sin chans att tjäna en hacka.
Det blir filmens inträdesbiljett till ett dekadent och förfallet Los Angeles, där alla blåser varandra vid första bästa tillfälle och där festandet är det enda som skänker en stunds befrielse från den grå vardagen. I sina bästa stunder påminner Go om en film noir, där alla karaktärerna är fastlåsta i sina roller, dömda till fångenskap i en destruktiv tillvaro.
Så blir till exempel knarklangaren Todds trevande kärleksaffär med Ronnas arbetskamrat Claire – under den enda natt då filmens handling utspelas – endast ett kort mellanspel av lycka. Morgonen därpå går de av filmen att döma tillbaka till sina gamla roller igen.
Två fantasiscener vittnar tydligt om påverkan från Trainspotting (1996). I förlagan hade motsvarande drömutflykter en bärande funktion i berättelsen. Go använder dem däremot enbart som en ploj, ett kul inslag.
Lika till intet förpliktigande plojaktig är sensmoralen i slutet, då flera av huvudpersonerna sammanstrålar för att fundera på hur de ska festa loss nästkommande helg. Den bitvis illusionslösa skildringen av livet på samhällets botten utmynnar här i en axelryckning. Inte för att en fyrkantig morallektion är att föredra. Men den här lättköpta nihilismen tycker jag både saknar psykologisk trovärdighet och blir till ett hånflin åt den utsatthet som det innebär att leva på samhällets botten och som filmen och dess utmärkta skådespelare bitvis skildrar med viss träffsäkerhet.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-09-12.