Deep Blue Sea – Michael Tapper

USA 1999. Regi: Renny Harlin. Manus: Duncan Kennedy, Donna Powers, Wayne Powers. Foto: Stephen Windon. Musik: Trevor Rabin. I rollerna: Saffron Burrows, Thomas Jane, L.L. Cool J, Jaqueline McKenzie, Michael Rapaport, Stellan Skarsgård, Samuel L. Jackson.

Biopalatset och Royal i Malmö, Filmstaden i Lund

Deep Blue Sea handlar om några forskare som efter ett oväder ska försöka ta sig ut från en sjunkande marinbiologisk forskningsstation samtidigt som de jagas av genmanipulerade, intelligenta hajar. Här finns ett socialdarwinistiskt tema om vilka som är starka nog att överleva. Det går, igen från tidigare undervattensfilmer, bland andra SOS Poseideon (1972), Avgrunden (The Abyss, 1989) och Hajen-filmema.

Just sistnämnda filmserie stjäls det särskilt flitigt från: Hajen 4 (Jaws 4, 1987) introducerade tanken om hajen som ett intelligent rovdjur, Hajen 3-D (1983) utspelas på en översvämmad marinbiologisk anläggning där hajar jagar människor, Hajen 2 (Jaws 2, 1978) har en scen där en haj dödas med elkabel och i original-Hajen sprängs en jättehaj i luften.

Ändå tycker jag den här filmen räddas genom tät klippning och genom en kreativ bearbetning av sina referenser. Här finns också några oväntade omkastningar som ställer alla förväntningar på vilka som är lämpliga överlevare på huvudet och som ironiserar över genrekonventionerna: Samtidigt förhöjs spänningen avsevärt.

Överhuvudtaget är Renny Harlin en fingerfärdig hantverkare av actionmättade popcornfilmer. Det är hans både hans styrka och hans svaghet. För den pseudovetenskapliga inramningen med Alzheimerforskningen är löjeväckande, och hans rollkaraktärer är lövtunna personkonstruktioner.

Det brister också i fotorealism vad gäller de visuella effekterna. De digitala monsterhajarna, som försetts med ett fånigt monstervrål när de blottar tänderna, rör sig ofta spastiskt som om de tränats av Jerry Lewis. Dessutom lägger den bullriga musiken mer tonvikt på chockeffekter än atmosfärer och stämningar. Här finns ingen känsla för den tysta, graciösa skönhet som även den mest fruktansvärda haj har i sitt rätta element.

Utan varken intresseväckande karaktärsdrama eller bildpoesi återstår endast en skickligt utförd mekanisk retning av sinnena, ungefär som en tur på en hisnande berg-och dalbana. Det är kul för stunden men ger inga bestående intryck.