Juha – Michael Tapper

Finland 1999. Regi, manus: Aki Kaurismäki efter en roman av Juhani Aho. Foto: Timo Salminen. Musik: Anssi Tikanmäki. I rollerna: Sakari Kuosmanen, Kati Outinen, André Wilms, Markku Peltola, Elina Salo.

Spegeln i Malmö Södra i Lund

Juha är seklets sista stumfilm. Endast musik och textskyltar kommenterar det 1920-talsinspirerade bildberättandet. Filmen bygger på den finske författaren Juhani Ahos roman med samma namn från 1911 som handlar om kollisionen mellan det nya och det gamla samhället. Mauritz Stiller filmatiserade den redan 1920, och därefter har den filmatiserats ytterligare två gånger samt även omarbetats till operalibretto.

Aki Kaurismäkis version är ytterligare en uppdatering, men det är lite osäkert till vilken tid. Mest liknar den en av 1950-talets otaliga svenska ungdomar på glid-filmer, som med förmyndaraktig övertydlighet förfasades över en modernlivsstil på skumma barer, bland raggargäng eller i ruffiga kvartar. Typiskt för Aki Kaurismäkis fallenhet för absurd komik är dock att alla karaktärerna i hans film är medelålders eller äldre.

Den överdrivna stiliseringen, ironin och den övertydliga metaforiken i hans filmer börjar emellertid bli irriterande. Det är som om varje scen, varje ord och rollkaraktär försetts med stämpeln OBS! Ironi! Steget mellan de självironiska informationsfilmerna på SVT:s Anslagstavlan och Kaurismäkis filmer känns inte särskilt långt. Och när Kaurismäkis konstnärliga profil blivit så vardagligt inkorporerad i en estetisk mittfåra borde han förnya sig.

Det ser kanske lite skoj ut när den lönnfete vitkålsodlaren Juha och hans bonnknoddsfru dansar barnsligt på torget efter att ha sålt slut på sina varor. Oskuldsfullheten ska sammanfattas innan den slemme och på tok för gamle charmörskurken Shemeikka gör entré i sin sportbil som en modern orm i Paradiset. Men av sådana scener blir det knappast en minnesvärd långfilm, och som helhet ger filmen intryck av att vara en kortfilm utdragen till spelfilmslängd. Här finns alltför få idéer, och man skulle med lätthet kunna korta längden med en timme.

Dessutom är mellantexterna häpnadsväckande många och långa för att komma från en regissör som har ordknapphet och kärnfullhet till ett av sina kännemärken. Ett illavarslande tecken.