Järnjätten

USA 1999. The Iron Giant. Regi: Brad Bird. Manus: Tim McCanlies efter Ted Hughes roman Järnmannen (1968). Foto: Mark Dinicola. Musik: Michael Kamen. Svenska röster. Susanne Barklund, Leo Haberstam, Adam Fietz, Mikael Roupé.

Biopalatset i Malmö

Brittiske hovpoeten Ted Hughes berättade Järnmannen som sa­ga för sina och hustrun Sylvia Plaths barn efter Plaths självmord 1963. I bokform blev den 1968 en bästsälja­re och 1993 gjordes den som rock­musikal av Pete Townshend, före det­ta gitarrist i legendariska The Who. Den här långfilmversionen, signerad Brad Bird (Simpsons), har däremot valt att distansera sig från den musikaltradition, som på grund av Dis­neys framgångar dominerar ameri­kansk animation.

Det finns inte ett enda sångnum­mer förutom den insprängda, träff­säkra svartvita parodin på de absurt naiva ”Duck and Cover”-filmerna, som under 1950-talet skulle lära amerika­nerna att det räckte att ta skydd un­der en skolbänk eller en picknickfilt för att klara sig helskinnad undan ett kärnvapenanfall.

Filmversionen utspelas nämligen i USA 1957, då Sputnik kretsade kring Jorden. Hjärnspöken om invasioner från såväl Sovjetunionen som rym­den var utbredda. En dag trillar en jättelik utomjordisk robot ner i den lilla Maine-idyllen med det talande namnet Rockwell – efter den ameri­kanske målaren med förnamnet Norman – och blir vän med nioårige Hogarth. Snart jagas de båda av den skräckslagna amerikanska militären och hotas med kärnvapenutplå­ning.

Med likheter till Steven Spielbergs E.T. skildras barnets öppna sinne­lag och kreativa förmåga. Bird sak­nar kanske Spielbergs förmåga att trycka på publikens känsloknappar, till exempel i spänningsscenerna. I gengäld reducerar Bird all sentimenta­litet, sockersötning och alla moraliska pekpinnar till förmån för en saklig, ibland allvarsam ton som lyfter fram berättelsens poetiska anslag.

En invändning dock mot den svengelska dialogen, till exempel ”vi har varit igenom det här” och ”okej?”, som avslutar var och varannan me­ning. I övrigt välkomnar jag denna ambitiösa, vältecknade och tanke­väckande film på repertoaren med förhoppningen om att kritikerframgångarna i hemlandet USA inspirerar till fler produktioner av det här slaget.

© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-12-18.