Sverige 1999. Regi: Lasse Åberg. Teknisk regi: Peter Hald. Manus: Lasse Åberg, Bosse Jonsson. Foto: Dan Myhrman. Musik: Jan Schaffer, Björn J:son Lind. I rollerna: Lasse Åberg, Jon Skolman, Anna Norberg, Mats Bergman, Ia Langhammer Ma Johansson.
Royal och Filmstaden i Malmö Filmstaden i Lund
Modersbundne folkhemszombien Stig-Helmer Olsson rycks för femte gången upp ur sin nära-döden-tillvaro av den något mer levande vännen Ole. Tillsammans gör de ännu en sällskapsresa, denna gång till det new age-upphottade hälsohemmet Gustav Vasa Spa i Dalarna. Givetvis lurar en skum hälsokapitalist i bakgrunden bara för att i enlighet med folkhemsbuskisens sedelärande sensmoral falla på eget grepp i finalen.
Och lika givet är det att filmens tönt blir till hjälte och får sin svenska helylleflicka, om än här i lätt exotisk förklädnad, utan nämnvärd ansträngning. För trots att Sällskapsresan-filmerna på ytan handlar om hur Per Albin Hanssons Sverige förändras mot slutet av 1900-talet så förändras inte filmerna. Tvärtom. De rullar nästan krampaktigt i väl urgröpta hjulspår, så tryggt förankrade i ett fyrkantigt, långsamt och överpedagogiskt berättande att de snarast hör hemma i en annan tid. Filmad radioteater har sällan varit en så träffande beskrivning som här.
Och berättelsen är lika antikverad, inspirerad till persongalleri och allegorisk samhällssatir av proggteater i lättversion: enkla stereotyper, enkla problem, enkla lösningar. Allt serverat med en intill förbannelse snäll uddlöshet. I jämförelse ser Galenskaparna och Glenn Killing-gänget ut som fradgatuggande samhällsomstörtare.
Lasse Åberg har ju alltid hävdat att han söker den breda publiken med något allmänmänskligt. Frågan är bara hur länge det är avhängigt ett temperamentslöst, utslätat berättande som återanvänder samma historia om och om igen: berättelsen om en infantiliserad man utan egenskaper som triumferar genom att göra ingenting.
© Michael Tapper, 1999. Sydsvenska Dagbladet 1999-12-24.