En katt i Paris – Michael Tapper

Frankrike 2010. Une vie de chat. Regi: Jean-Loup Felicioli & Alain Gagnol. Svenska röster: Gunilla Orvelius, Anna Engh, Johan Reinholdsson, Roger Storm. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.05.

Regissörsparet Jean-Loup Felicioli och Alain Gagnols långfilmsdebut är en retrostajlad barndeckare modell 1950-tal. Figurerna är antingen kantiga, men desto elegantare är miljöerna, för att inte tala om den ambitiösa, stämningsfulla musiken. Handlingen kretsar kring katten Dino, som på dagen är husdjur och på natten assistent till gentlemannatjuven Nico med Paris takåsar som sina jaktmarker.

Tonen är cool, lättsam, rent av avslagen även när det ska vara dramatiskt. Det mest kittlande är gåtan om hur ensamstående mamman och polisen Jeanne både har råd med både våning mitt i Paris och dygnetruntbarnvakten Claudine till sin flicka Zoe, filmens stumma huvudperson och Dinos ägare.

Tempot skruvas dock upp när Zoe upptäcker att hennes fars mördare dyker upp igen för att begå nya brott. Han heter Victor Costa och är en outgrundligt ond gangsterboss som planerar att stjäla jättekonstverket Kolossen från Nairobi. Givetvis korsar alla rollfigurerna varandras vägar fram till slutuppgörelsen på Notre Dames fasad. Och på vägen till finalen konfronteras Zoe med det trauma som tagit hennes röst.

Den parisiska sommarnattsagan avrundas som sig bör i romantikens tecken när den ensamme juveltjuven – en anspråkslösare upplaga av Arsène Lupin – och Jeanne hamnar på samma sida mot Costa och hans gäng. Det försonande slutet är franskt så det förslår, på gott och ont.