USA 1999. The Sixth Sense. Regi, manus: M. Night Shyamalan. Foto: Tak Fujimoto. Musik: James Newton Howard. I rollerna Bruce Willis, Haley Joel Osmont, Toni Collette, Olivia Williams
Filmstaden i Malmö och Lund
Det är ovanligt med allvarsamma filmer i denna moraliskt till intet förpliktigade ironins tidevarv. Särskilt ovanligt är det med allvarsamma skräckfilmer. För Sjätte sinnet lyckas med sitt lugna tempo, återhållsamma skådespeleri, klassiskt raka berättande och subtila introduktion av det övernaturliga i vardagsrealistiska miljöer effektivt bygga upp en genuin skräckstämning. Det förstärks också av att handlingen i större delen av filmen inte följer några givna mallar eller hänger sig åt banala chockeffekter.
Filmen kretsar kring en medelålders barnpsykolog (Bruce Willis), som trots officiellt erkännande för sitt arbete tyngs av skuldkänslor för ett barn han inte kunnat hjälpa och som ser sin chans att gottgöra sitt misslyckande då han tar sig an ett annat barn med liknande psykotiska tecken. Det är inte utan att tankarna osökt går till kalkonfilmen Color of Night (1994), där Willis spelar psykolog lika amatörmässigt som Denise Richards gestaltar en kärnfysiker i senaste Bond-filmen.
Här hotar visserligen också illusionen ideligen att brytas av Willis tendens att återfalla till ett arrogant poserande med ett överlägset, ironiskt flin – hans kännemärke från framförallt Die Hard-filmerna – men farhågorna kommer på skam, Och resultatet vittnar om att hans respektingivande rollinsatser i filmer som Nobody’s Fool (1994) och De tolv apornas armé (12 Monkeys, 1995) kanske trots allt inte bara var lyckträffar.
Mer betänkligt är framställningen av det psykiskt störda barnet och hans ensamstående mamma. Liksom i Exorcisten (The Exorcist, 1973), som regissör Shymalan också jämför Sjätte sinnet med, figurerar den underförstådda tanken på att det är frånvaron av fadern som lett till den återstående familjespillrans problem. Det är ett propagandabudskap som särskilt odlades under Reagans nykonservativa regim.
Det som till syvende och sist drar ned intrycket av denna i långa stycken imponerande skräckfilm är ändå hur filmen i finalen ställer berättelsens premisser på huvudet. Säkerligen har regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan tänkt sig att han med denna skruvning ska fascinera med sin klurighet. Effekten blir i mina ögon bara en banal antiklimax som låter alla dramatiska trådar hänga lösa och därmed underminerar det seriösa psykodrama som större delen av filmen utger sig för att vilja berätta.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-01-07.
Se även: SJÄTTE SINNET, filmrecension. Filmhäftet, vol. 28, nr. 1 (#109), s. 68—69.