Toy Story 2 – Michael Tapper

USA 1999. Regi: John Lasseter. Manus: Andrew Stanton, Rita Hsiao, Doug Chamberlin & Chris Webb. Musik: Randy Newman. Svenska röster: Björn Skifs, Fredrik Dolk, Anna Book, Hans Wahlgren. Originalröster: Tom Hanks, Tim Allen, Joan Cusack, Don Rickles.

Royal, Biopalatset och Filmstaden i Malmö, Filmstaden i Lund

Både originalfilmen och den nu bioaktuella uppföljaren bygger på uppslaget att leksaker lever ett hemligt liv så fort ägarna vänder ryggen till. Idén är inte ny, men utvecklas med en kongenial logik på samma sätt som Vem satte dit Roger Rabbitt? (1988) gjorde med tecknade filmfigurer. Här saknas dock sistnämnda films originalitet och nytänkande. Snarare ser de bägge Toy Story-filmerna med sina blandningar av välkända och nya leksaker – som i bägge fallen finns i överflöd på leksaksvaruhusen – ut som en påkostad reklamproduktion maskerad som saga, produktplacering med vidhäftande berättelse.

Intrycket förstärks av den alltför polerade, sterila och anonyma värld som datoranimationsstudion Pixar konstruerat. Jag förvånas av att man uppbackad av Disneys enorma resurser inte lyckats bättre i sin animationskonst. Devisen om att endast fantasin sätter gränserna har upprepats ofta. Men i Toy Story-filmerna, som säger sig stå i den absoluta frontlinjen inom datoranimation, satsar man istället på en tämligen fantasilös imitation av realism.

Detsamma gäller berättelserna. I pressmaterialet sägs det rent ut att bl.a. 48 timmar (1982) och Midnight Run (1988) stått förebild, alltså så kallade kompisfilmer där de manliga kompisarna utgörs av bittert rivaliserande motpoler som ändå finner varandra i den helylleamerikanska jävlaranamma de personifierar på var sitt håll. Således är karaktärerna välbekanta arketyper, berättelsen traditionell och miljön en påtagligt artificiell verklighetsimitation. Återstår berättandet, som också det är konventionellt och utan större överraskningar.

Till filmens fördel ska sägas att den har ett rappt berättartempo och en del fyndiga scener. Del två har också skalat bort den första filmens brutala och ibland sadistiska underton i skildringen av relationen mellan leksakerna.

Nu är det istället en berättelse om solidaritet och vänskap när några leksaker kommer Woody till undsättning efter att han kidnappats av en leksaksprofitör och samlare. Toy Story 2 passar därför betydligt bättre för de yngre barnen och lämnar inte den bittra eftersmak i munnen som originalfilmen.