Från Sverige i tiden – Michael Tapper

Sverige 2000. Fyra dokumentärfilmer: 92,8 MHz…drömmar i söder, regi och foto: Jan Troell. De hemlösa, regi och manus: Stefan Jarl, foto: Joakim Johansson. Risk, regi: Susanne Edwards, foto: Peter Mokrosinski. Christian – vårterminen 1999, regi, foto: Nina Hedenius.

Filmstaden i Malmö

Liksom naturfilmen är dokumentärgenren en utrotningshotad art på biograferna. För svenskt vidkommande är detta särskilt trist efterkom svenska dokumentärer lyckas där spelfilmerna nästan undantagslöst kommer till korta, nämligen att göra angelägna och intressanta samtidsskildringar. Här slipper man färglös pilsnernostalgi, vykortsförskönande änglagårdstablåer, Woody Allen-imiterande storstadskomedi av, med och om Stockholms innekretsar samt gråtrista kriminalfilmer med fumlig lätt-action.

I ljuset av denna svenska spelfilmsrepertoar är mötet med människorna i de här dokumentärerna chockartat. För i den mån de porträtteras i fiktionens värld så är det som perifera, anonyma existenser? Möjligen som komiska nidbilder. I Jan Troells film är det människorna utanför hans egen husknut, det vill säga några av de som bor på Söderslätt, i Trelleborgstrakten: konsumkassörskor, sjukpensionärer, bönder, kroppsarbetare. Gemensamt för dem är att de driver och umgås kring en lokalradiostation.

Det är människor som ibland har svårt att sätta ord på sina tankar och känslor, och som varken har råd eller intresse av att hänga med i några trender. De är sårbara i sin öppenhet och skulle vara lätta att förvanska till löjeväckande, anakronistiska stereotyper. Men Troell låter oss istället möta dem som individer med fascinerande personliga historier, om än han endast låter oss ana dem i enstaka repliker och korta berättelser.

Stefan Jarl behandlar något som varit föremål för flera socialreportage bland annat i tv:s Striptease, nämligen hemlöshet. Förutom några helt överflödiga kommentarer av Bo G. Eriksson och ett didaktiskt Karl Marx-citat står dock kameran här som diskret iakttagare av fyra så kallade uteliggare under några kalla vinterdagar i Stockholm.

Alla fyra är svårt slitna av en hård och tröstlös vardag som jag senast häromdagen såg ett av Stockholms moderata borgarråd trivialisera över på det mest smaklöst ironiska sätt. För sina uttalanden borde hon åtminstone ådömas att tillbringa några nätter på stengolvet i den ouppvärmda, offentliga toalett på Strandvägen där den före detta byggnadsarbetaren Lasse sover.

De två sista filmerna av Susanne Edwards respektive Nina Hedenius fokuserar nästan helt på en individ. Edwards film centreras kring den spelberoende diversearbetaren Mia, och i Hedenius film porträtteras gymnasisten och musikern Christian. Trots den här koncentrationen når vi aldrig personerna in på livet.

Från Sverige i tiden visar att svensk dokumentär även konstnärligt sett är betydligt djärvare än den mesta spelfilmen. Troells bidrag är det klart starkaste med sina naturlyriska interpunktioner i ett vardagligt mikrokosmos av jordbruk, småstadsgator och stränder. Även då han fångar ögonblick av tristess blir det aldrig trist. Han äger ett öga som i det minst uppseendeväckande finner något intressant och lyckas förmedla sin fascination till åskådaren. Det är få filmskapare förunnat att äga den förmågan.