I huvudet på John Malkovich

USA 1999. Being John Malkovich. Regi: Spike Jonze. Manus: Charlie Kaufman. Foto: Lance Acord. Music Carter Burwell. I rollerna: John Cusack, Cameron Diaz, Catherine Keener, Orson Been, Mary Kay Place, John Malkovich.

Biopalatset i Malmö

Craig (John Cusack), en före detta marionetteaterregissör, finner en lönndörr på sin kontorsarbetsplats som leder in till skådespelaren John Malkovichs huvud. Tillsammans med skrupelfria kollegan Maxine (Catherine Keener) ser han detta först som möjligheten att tjäna pengar på folk som med alla sinnena vill uppleva hur det är att vara John Malkovich under en kvart.

Snart utvecklas emellertid ett bisarrt triangeldrama, där Craig och hans fru Lotte (Cameron Diaz) båda förälskar sig i Maxine och inleder ett sexuellt förhållande med henne via John Malkovichs kropp.

Det här är bara premisserna i stora drag för denna högst originella skapelse med drag av Luis Buñuel, Terry Gilliam och klassisk screwballkomedi. Regidebutanten Spike Jonze (född Adam Spiegel, 1970) och hans manusförfattare har en fantasi som inte står Gilliam efter men saknar kanske något av dennes energi och febriga förkärlek för extrema bildvinklar och vidvinkellinser.

Trots ämnet väjer filmen mycket medvetet för psykologisk problematisering då rollfigurerna överger sina egna identiteter och till och med överskrider könsgränser när de smälter samman med Malkovichs kropp och offentliga image. Tvärtom leker filmmakarna, likt Buñuel, oavbrutet med publikens förväntningar på psykoanalytiska tolkningsmodeller av Malkovich själsliv, något som kulminerar i en sanslöst rolig katt-och-råtta-lek mellan Lotte och Maxine djupt inne i Malkovichs omedvetna.

Här rullas en rad arketypiska, traumatiska uppväxtminnen upp i scenrum efter scenrum: lille John ser föräldrarna ligga med varandra, han blir inlåst i källaren som straff, skolkamraterna retar honom när han kissat på sig, han avvisas av en flicka som han har en träff med och så vidare. Och då Malkovich själv träder in i sin själ slår filmen knut på sig själv med beundransvärd konsekvens.

Ibland drar det väl mycket åt det gimmickartade, och förutom Craigs marionettvärld har filmen svårt för att hitta några intressanta metaforer för det som spelas upp. Många utvikningar – Lottes passion för djur, Craigs och Maxines affärsverksamhet – är tämligen oväsentliga för handlingen och känns mest som utfyllnad. Ändå tycker jag att I huvudet på John Malkovich, tillsammans med American Beauty, är det mest oförutsägbara, intelligenta och underhållande man kan se just nu på biorepertoaren.