USA 1999. Girl Interrupted. Regi: James Mangold. Manus: James Mangold, Lisa Loomer och Anna Hamilton Phelan efter en roman av Susanne Kaysen. Foto: Jack N. Green. Musik: Mychael Denna I rollerna: Winona Ryder, Angelina Jolle, Vanessa Redgrave, Whoopie Goldberg.
Biopalatset Malmö, Sandrew Lund
Redan en snabbläsning av några inledande kapitel i Susanne Kaysens romanförlaga gör det uppenbart att filmen missat centrala inslag. Den självbiografiska berättelsen, som utspelas under några år i slutet av 1960-talet, handlar om Susannas depression och hennes vistelse på ett mentalsjukhus. Minnen, fantasier, analyser, associationer och de andra kvinnornas bakgrunder blandas.
Kaysens rika, visuella språk – ett utmärkt arbetsmaterial för en fantasifull filmskapare – har inte fått någon motsvarighet i James Mangolds (Copland) regi. Och den centrala metaforen, där författarinnan jämställer sin lockelse in i borderlinesjukdomen med Dorothys flykt till landet Oz i romanen/filmen Trollkarlen från Oz, slarvas bort i några förströdda referenser. Det enda som i filmen bryter av mot det konventionella berättandet är några insprängda minnesfragment.
Filmens styrka är ett godkänt om än ibland väl teatralt psykodrama med en rad utmärkta, unga skådespelare. Men det som ändå slutligen underminerar berättelsen är den ambivalens – i och för sig i analogi med den kliniska definitionen av borderline – som finns kring sjukdomen och dess bot.
Först utmanar den i spåren efter Gökboet (One Flew Over the Cukoo’s Nest, romanen 1962, filmen 1975) och i 1960-talsupprorisk anda rådande definitioner av vad som är normalt. Så plötsligt gör berättelsen helt om och avslutas i vad som måste uppfattas som en hyllning till samma auktoriteter. Och förvirringen blir inte mindre av att Vanessa Redgrave – en gång i tiden en radikal och feministisk ikon – spelar den ledande, uppenbart hjärtegoda auktoriteten på anstalten.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-03-10.
