USA/Tyskland 1999. Regi: Tim Burton. Manus: Andrew Kevin Walker efter Washington Irvings novell “The Legend of Sleepy Hollow”. Foto: Emmanuel Lubezki. Musik: Danny Elfman. I rollerna: Johnny Depp, Christina Ricci, Miranda Richardson, Michael Gambon, Caspar Van Dien. Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund.
Det finns mycket som talar till Sleepy Hollows fördel. Rollistan är fylld av förstklassiga brittiska och amerikanska skådespelare. Rick Heinrichs med rätta Oscarsbelönade scenografi framställer tillsammans med mexikanen Emmanuel Lubezkis filmfoto effektfullt och suggestivt ett gränsland mellan autentisk tidsskildring och en expressiv stilisering, där det senare antyder att vi trätt in i sagans land. Och den begåvade manusförfattaren Andrew Kevin Walker (Se7en) har på ett föredömligt sätt förvandlat Washington Irvings skräckklassiker om den huvudlöse spökryttarens blodiga framfart kring en liten by i norra delarna av staten New York år 1799 till en fungerande filmberättelse.
Tim Burton (Edward Scissorhands, Ed Wood) skulle med sin egenartade bildfantasi kunnat bli ett utmärkt komplement i sammanhanget, men hans regi är på några väsentliga punkter förödande för filmen. Redan i inledningen, då en hästdroska stormar fram under en stormpiskad natt förföljd av spökryttaren, irriterar bristen på visuell dynamik. Med slapp och rutinmässig regi slarvar Burton bort en klassisk skräckmelodramatisk scen.
Han verkar heller inte ha bestämt sig om han ska gå in för svart humor eller för en allvarsam skräckskildring. Följaktligen är den från storstaden utsände kriminalaren Ichabod Crane (Johnny Depp) ibland inspektör Clouseau från Rosa Pantern-filmerna och ibland Sherlock Holmes. Ingen av egenskaperna roar eller fascinerar. Depps rollfigur framstår bara som knäpp.
Den största missen ligger dock i hanteringen av birollsinnehavarna – Michael Gambon, Miranda Richardson, Jeffrey Jones, Ian McDairmid, Richard Griffiths med flera – som mest blir statister i filmen. Engagemanget för dem blir obefintligt, något som underminerar själva skräckeffekten när spökryttaren drar ut på mördarstråt.
Slutet, då den skyldige i en utomordentligt krystad monolog rabblar bakgrunden till händelserna, blir en fatal antiklimax som slutligen sänker filmen. Återstår en rad mordscener som efterhand blir lika mekaniska som de i Fredagen den 13:e-filmerna. Det är beklämmande eftersom man bitvis i Sleepy Hollow skymtar en klassisk skräckberättelse som hade kunnat bli en skräckfilmsklassiker.
© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-03-31.
