Real Steel – Michael Tapper

USA 2011. Regi: Shawn Levy. Skådespelare: Hugh Jackman, Dakota Goyo, Evangeline Lilly, Anthony Mackie. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.07.

Real Steel bygger formellt på science fiction-författaren Richard Mathesons novell Steel. Den har tidigare filmatiserats som ett Twilight Zone-avsnitt, där Lee Marvin gestaltar en avdankad boxare som förklädd till robot fortsätter karriären i en framtid då endast robotar möts i ringen. En annan förebild är King Vidors klassiker En hjälte (The Champ, 1931) med Wallace Beery som alkoholiserat och spelmissbrukande ringvrak och Jackie Coogan som hans lojale men ständigt svikne son. The Champ nyinspelades 1979 i en om möjligt än mer hjärtskärande version med Jon Voight i huvudrollen.

Årets upplaga, som också slänger in bitar av E.T. och Transformers i den postmoderna remixen, lever både högt och lågt på Hugh Jackman. Han har en vinnande pojkaktig charm och en förmåga att säga de banalaste repliker med imponerande övertygelse. Samtidigt är han så generande sexstajlad i sin trashiga misär att det är förolämpande.

Sällan har alkoholism och nyfattigdom varit så attraktivt som när Jackmans Charlie Kenton i öppningsscenen vaknar upp i sin rostiga lastbil med gymtränad hårdkropp, nypolerade jacketkronor och mousserad frisyr för att – som för en fotosession till ett modemagasin – posera i kontrapost iförd jeans och vit t-shirt som valts ut för att framhäva hans manliga behag.

Man kan riktigt se filmbolagets marknadsavdelning framför sig när de formulerar målgruppen för sin produkt: ensamma, trånande mammor och deras videospelande pojkar, ålderskategori 7–12 år. För den andra halvan av filmens attraktioner utgörs av gladiatorspel mellan tre-fyra meter höga, fjärrstyrda robotar med mänskliga former. Den som uppskattade tv-serien Robot Wars och gillar andra skrothandlarsymfonier som monster trucks-uppvisningar har en del njutning att se fram emot (och jag erkänner, det inkluderar även mig).

Faktiskt är det i de scenerna som filmen hettar till långt mer än när man försöker känslomjölka oss i alla scener av gråt, skrik, uppgörelser och försoningar. För att inte tala om det knasiga on/off-förhållandet Kenton har med sin döde tränares dotter Bailey (Evangeline Lilly), en relation som närmast parodierar filmhistoriens alla könsrollsklichéer. Real Steel är med andra ord en film för dem som vill ha alla reglagen på elva: känslor, schabloner och robotvåld.