Hysteria – Michael Tapper

Storbritannien/Frankrike/Tyskland 2011. Regi: Tanya Wexler. Skådespelare: Jonathan Pryce, Hugh Dancy, Maggie Gyllenhaal, Felicity Jones, Rupert Everett. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.40.

Arvet efter drottning Victorias prydhetsreglemente dröjer sig kvar in Old Britannia. I tidningen MADs lista över världens tunnaste böcker höll titeln Stora brittiska älskare en tätposition, och vi som var i West End på 1970-talet minns komedin No Sex Please, We’re British, som handlar om ett nygift par besvärade av den svenska porr som de råkat beställa av misstag. Stiff var endast britternas upper lip, tycktes det.

Just den självbilden utgör också klangbottnen för den här lilla komiska pärlan om vibratorns uppkomst under, om uttrycket tillåts, viktorianismens klimax. Vid 1800-talets slut grasserade hysterin, tanken om att kvinnornas politiska och sexuella frustrationer egentligen orsakades av störningar i deras livmoder (grekiskans hystera). I Wien blev hysterin ett av psykoanalysens studieområden – se David Cronenbergs bioaktuella A Dangerous Method.

Men i London gick man betydligt handfastare till väga. Bokstavligen. Robert Dalrymples (Jonathan Pryce) har på sin klinik utarbetat en metod för att med fingrarna i underlivet massera livmodern tillbaka i ”rätt läge”. Dit kommer en dag den unge, idealistiske och bildsköne Dr Mortimer Granville (Hugh Dancy).

Trolovad med Dalrymples vackra dotter Emily (Felicity Jones) och fingerfärdig på ett sätt som får stadens prominenta damer att med salig blick köa runt kvarteret gör Granville succé i societeten. Under inflytande från Emilys syster, suffragetten Charlotte (Maggie Gyllenhaal), börjar hans övertygelse om Dalrymples teorier och metoder emellertid vackla. Men hjälpt av sin mecenat, excentrikern Lord Edmund St. John-Smythes (Rupert Everett) experiment med elektriska apparater, kan han lägga den sista pusselbiten till 1900-talets stora sexshopsvältare.

Tanya Wexler – brorsdotter till regissören och filmfotografen Haskell Wexler – har tillsammans med en ypperlig skådespelarensemble gjort en både originell och intelligent romantisk komedi med smittande gott humör och en klurig politisk undertext. Scener som den då Dalrymple, Granville och St John-Smythe gör sig stridsklara med skyddsglasögon och en ångdriven prototyp till massagestaven för att ta sig an en synnerligen svårtillfredställd opersångerska av Castafiore-format är obetalbar, också som bild av upplysningstidens tilltro till vetenskapens analysmetoder och industrialismens lösningar.

Hysteria transporterar oss tillbaka till en brytningstid mot feminism, modernism och demokrati. Ett samhällsklimat av idealism, förändringsvilja och obändig framstegstro som står i skarp kontrast till backlashmentaliteten i många nutida romantiska komedier, exempelvis I DON’T KNOW HOW SHE DOES IT häromveckan, för att inte tala om högerkristna tonårsfenomen som Twilight. Det är sorgekanten på en annars sprudlande glad bioupplevelse.