Gone in 60 seconds – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Dominic Sena. Manus: Scott Rosenberg efter filmen Blåst på 60 sekunder (Gone in 60 Seconds, 1974) av H.B. Halicki. Foto: Paul Cameron. Musik: Trevor Rabin. I rollerna: Nicolas Cage, Robert Duvall, Angelina Jolie, Giovanni Ribisi.

Royal och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

För den som trodde att David Cronenbergs Crash från 1996 var den intellektuellt reflekterande slutpunkten för filmens – i synnerhet actionfilmens – erotiska kärleksaffär med bilen: här är en återställare som närmast pedantiskt anknyter till tidigare biljaktsklassiker, som Bullitt (1968), French Connection (1971) och Driver (1978).

I Gone in 60 Seconds smeker kameran över blänkande bilplåt samtidigt som hjälten och hans flickvän blir tända på varandra. Bilnorpargrabbarna av det rätta virket lyssnar med skamlöst rättfram njutning till kassettinspelningen av en V-12:a på högvarv och rabblar modellbeteckningar som om de vore på väckelsemöte. Och här handlar det ytterst inte om pengar eller brudar eller kriminalitet, utan om en religiös vördnad inför drömbilen, där den hetaste modellen utlovar såväl sexuell orgasm som en tripp till nirvana.

Nominellt bygger filmen på H.B. Halickis snart trettio år gamla lågbudgetfilm med samma titel – mest berömd för sin fyrtio minuter långa biljakt. Nu har den gimmickartade intrigen utvidgats till att gälla femtio mer eller mindre exklusiva och naturligtvis svårstulna bilar som på 72 timmar måste levereras till en blodtörstig gangsterboss. Annars förenas hjältens bror med sin bil i bossens skrotkross.

Som extra krydda har man plockat in såväl skådespelarna som stylisterna från den brittiska gangsterfilmrenässansen under senare år. Inte oväntat får fotbollsstjärnan Vinnie Jones upprepa sin Terminator-liknande insats från Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998), och han gör det med sömngångaraktig precision.

Det känns överflödigt att raljera över den totala frånvaron av karaktärspsykologi, se de skrattretande kvasilitterära kvaliteterna i dialogen eller för den delen bristen på hänsyn till normala fysikaliska lagar. Här görs allt med införstådda blinkningar till publiken. Filmens stjärnroller innehas inte av skådespelarna utan av bilarna, stuntmännen, specialeffektsteknikerna och, inte minst, de som klippt filmen. För det är de bitvis halsbrytande biljaktsmontagen som är filmen. Jag är inte riktigt säker på att man har hanterat filmsaxen med samma andlöst spännande precision som exempelvis i French Connection, men det är nära.